7 December

Det kommer smygande utan att jag har en aning om det, likt en smidig katt kommer det närmare och jag anar fortfarande ingenting, förräns det redan är försent. Det dunkar, det är smärta till hundra procent och den försvinner inte hur mycket jag än bönar och ber om det. Jag blir slav under en obarmhärtig slavdrivares piska som utan att bry sig om mina tysta skrik och svidande tårar fortsätter att piska mig tills min insida blöder. Tröstande ord och smärtstillande i otroliga mängder till trots, smärtan biter sig fast och släpper inte taget ens en sekund. Flera dagar i veckan, flera timmar åt gången slår den till, förhäxar mig, paralyserar mig och infekterar mig med ren smärta.

Tablett efter tablett, märke efter märke, ingenting hjälper och till slut är det jag och mitt psyke som ensamma får slåss emot monstret i mitt huvud. Jag har hört någon säga att "Ensam är stark", men jag tvivlar så starkt på de orden då jag ensam i mörkret sitter här och skriver med en monoton smärta som dunkar mot pannbenet, för det här är ingenting jag klarar av ensam. Jag har smärta för en hel värld just nu, och samtidigt som jag vill bli av med den, så önskar jag inte ens min värsta fiende en sådan här smärta. Det är fruktansvärt.

Andra kallar det migrän, jag kallar det ett helvete.

/ S*

2 December

När regnet mjukt faller ner mot marken, då det landar i mitt hår, på min jacka och i mitt ansikte, då inser jag hur mycket jag saknar dig. Jag saknar dig varje dag, och det gör lika ont varje gång jag inser att det är över, slut för alltid. Men jag inser också att det var bäst för oss båda, att vi inte kunde fortsätta lura oss själva och varandra. Men det är så fruktansvärt svårt att inse att fyra år av ens liv nu bara är minnen som aldrig någonsin kommer kunna väckas till liv igen, minnen som bara du och jag har tillsammans, och som vi aldrig kommer glömma. I alla fall inte jag.

Det värkte då jag skrev mitt farväl, det värkte när vi pratade om det, det värkte när du gick och jag med tårar i ögonen insåg att det var sista gången du gick ut genom min ytterdörr, att det var sista gången du satt på min säng. Det värkte i hjärtat. Det värker varje gång jag ser dig på stan, och det värker varje gång jag förstår att du förmodligen inte saknar mig. För varför skulle du sakna mig? Jag var ju bara din bästa vän i fyra år, jag var ju trots allt bara den som du litade mest på i hela världen. Varför skulle du sakna mig? De var ju trots allt du som lämnade mig först.

En enda outhärdlig fråga svävar fortfarande runt som ett irriterande regnmoln i mitt huvud; vad gjorde jag egentligen för fel? Gjorde jag över huvud taget någonting fel, eller du bara tröttnade på mig? Jag vet inte, jag fick inga svar då jag frågade den där allra sista gången vi pratade, den där allra sista gången då vi grät tillsammans. Du grät ju faktiskt, då vi sa att det var slut, att det var bäst såhär. Men menade du det, eller du grät för att jag grät, för att det skulle se äkta ut? Åter igen så vet jag inte. Jag avskyr att inte veta varför fyra år utav mitt liv helt plötsligt gick ut genom ytterdörren för att sedan aldrig komma tillbaka, att inte veta varför saker och ting blev som de blev. Jag avskyr mig själv för att jag lät det hända.

Två människor, fyra år, miljontals minnen. Du var mitt universum, tills du en dag hittade ett annat, ett lite bättre. Ett som inte var jag, helt enkelt.

/ S*

26 November - Till Anna

Hon är bland de snällaste personerna jag någonsin har träffat. Hon är smart. Hon kan trolla med ord på ett sätt som du bara skulle kunna drömma om att göra. Hon är min vän i vått och torrt. Hon är Anna Arvidsson.

Anna Arvidsson, ett ganska vanligt namn kan man tycka, men bakom detta vanliga namn döljer sig en person som är värdefullare än skatten i din favoritsaga från barndomen, och en personlighet som kan slå alla med häpnad bara den får komma fram. Hon är blyg, till en början, men då man lyckats lirka sig in under skalet så upptäcker man att där finns så mycket vackert och lärorikt, och man vore den största idiot som någonsin vandrat på denna jord om man inte tog tillvara på vad Anna har att erbjuda, för hon är någonting alldeles extra. Men det vet hon inte om. Hon vet inte om att varje ord hon skriver i sin blogg imponerar på mig och får mig att tänka till, hon vet inte om att alla borde ha en vän som henne, en vän som kan trösta, lyssna, glädja och hjälpa, allt på samma gång. Hon vet heller inte om att jag egentligen är hennes största beundrare, att jag i stunder utav obeskrivligt självförakt bara önskar att jag skulle kunna vara som henne, vara bra på i princip allt utan att vara en skrytmåns. Anna är inte bara Anna, hon är världens bästa Anna, men det vet hon förmodligen inte om.

Anna, du är en fantastisk vän, du är begåvad på alla sätt och vis och jag är så glad och så tacksam för att jag har fått lära känna dig, för du har gett mig så mycket inspiration, så mycket glädje, såmycket mer än du tror. Lova mig att du aldrig försvinner, för då skulle en del av mig gå upp i rök, försvinna i ett rökmoln och dö, helt enkelt.

/ S*

19 November

Ensam, övergiven, bortglömd. De tre orden är jag. Jag vet inte vad som har hänt, men det som har hänt gör mid deprimerad och jag tappar lusten att le. Jag vill bara sova, dra täcket över huvudet och släcka alla lampor. För vem skulle bry sig om jag en dag inte dök upp där jag borde dyka upp? Ingen, antagligen.

Jag har aldrig känt såhär. Jag har aldrig varit ensam förut, och jag har aldrig förstått hur det känns att vara ensam på riktigt. Men nu vet jag. Jag är tom på känslor och tom på liv, jag finner ingen som helst inspiration till någonting och min hjärna går på autopilot. Vad har hänt? Jag har ingen att prata med, att öppna mig för, förutom mig själv. Jag sprängs snart utav känslor, tankar och drömmar som måste ut, som måste få bli till talade ord. Det är fruktansvärt att inse att den enda du har att dela ditt innersta med är dig själv. De gör ont och ögonen svämmar över utav salta tårar. Man inser att världen har svikit en, att man inte är värd ens en tanke, ett telefonsamtal eller ens ett sms. Man är inte värd någonting längre. Du inser det, och hela din värld går upp i rök och kvar står du, ensam, sårad och med ett hjärta som pumpar ut ren smärta. Jag insåg precis att min värld har gått upp i rök, och att jag är ensam kvar.

/ S*

11 November

Jag längtar tillbaka till stjärnklara nätter framför en porlande älv där stjärnorna speglar sig. Jag längtar tillbaka till den veckan då det bara var du och jag och stjärnorna. Det var den bästa veckan i mitt liv. Den var fylld utav frisk luft, för till skillnad från här hemma så är luften där uppe inte infekterad utav avgaser. Den var fylld utav lugn, för här hemma får man aldrg lugn och ro. Den var fylld utav kärlek till tusen, för här hemma försvinner kärleken ofta i allt annat runt omkring. Den var fylld utav lycka.

Jag trodde att jag hade upplevt lycka innan jag kom dit, innan jag såg stjärnorna på riktigt, men så fel jag hade! Lycka behöver inte vara en ny ipod, ett MVG eller en komplimang, den kan vara så simpel som en himmel fylld utav miljarder stjärnor som blinkar ner mot dig där du står och huttrar utanför en liten stuga i södra Norrland, stjärnor som du aldrig tidigare har sett. Förrän nu. Förrän du visade mig det. Du förstår inte hur tacksam jag är för att du ville ta med mig dit, för du inser nog inte vad du egentligen har visat mig. Du har visat mig så mycket mer än en enrumsstuga, en älv, en liten by vid namn Vallsta, ett spökhus och ett utedass, för du har visa mig vad riktig lycka innebär. För där uppe, med dig, var jag så lycklig så jag nästan kunde ta på känslan som bara strömmade ur mig.

Jag undrar om jag någonsin kommer kunna känna samma slags lycka här hemma som jag gjorde där framför älven, under stjärnorna. Sanningen att säga så tror jag faktiskt inte det. Jag lämnade en liten bit av lyckan i Vallsta då jag tog tåget därifrån till Ljusdal. Jag lämnade en liten bit i Ljusdal när jag tog tåget därifrån till Huddiksvall. I Huddiksvall lämnade jag resten då jag klev på tåget hem mot Lund. När jag kom hem fanns bara minnet utav den kvar, och det är det som får mig att i stället för gråtandes ta mig igenom dagarna leende. Det är minnet utav det som håller mig vid liv när allt känns svårt. För när allt känns meningslöst och hemskt, tänker jag på stjärnorna som väntar på mig högre upp i landet, och allt känns då så mycket bättre, för jag kan inte svika dem.

/ S*

20 Oktober

Hur mycket otur är egentligen lämpligt för en människa att uppleva under ett och samma dygn? Min dos av otur under det senaste dynget har definitivt överskridit min årliga gräns, och nu känns det bara som om jag inte kommer kunna göra ett rätt vad jag än försöker mig på. Otur sänker självförtroendet, och mitt självförtroende är nu nere i botten. Jag känner mig klumpig, glömsk, oförsiktig, you name it, och allt detta pågrund av en dags missöden.

Ett krossat glas, en glasbit i munnen, ett glas vatten uppochner, en borttappad mobil och en förlorad tjugolapp hjälpte mig att känna mig totalt värdelös och så fruktansvärt överflödig. Jag behövde inte det här. Jag har precis gått igenom en fruktansvärd helg fylld med oro och rädsla, och med ett mentalt humör som inte är på topp så blev den här dagen tusen gånger värre än den hade inträffat om exempelvis en vecka. Att jag sedan känner mig obeskrivligt ensam och missförstådd gör inte saken bättre, och jag anar hur kvällen kommer sluta. Fokus på helt andra saker än vad det borde och allmän irritation kring minsta störningsmoment. Jag är ett levande misslyckande.

Jag ville bara gråta när jag cyklade hem. Backe upp, backe ner, men tårarna kom bara uppåt, längre tillät jag de inte att komma. Innerst inne inser jag att jag inte borde gråta, utan ta tag i mig själv och inse att realistiskt tänkande kanske inte är helt fel alltid, men det är svårt när ensamhet och en känsla av katastrof vilar över en. Det är svårt, och nu kom tårarna längre än bara upp till kanten på ögat.

En malplacerad otursdag är mer än bara en otursdag, den är rena helvetet.

/ S*

19 Oktober

Jag var så rädd, det märktes säkert inte, för jag ville vara modig och stabil för din skull, men jag var så fruktansvärt rädd. När jag såg dig falla ihop gång på gång då vi lyfte dig, när jag såg hur du medvetslös försökte spy upp allt inom dig, när jag insåg att det här var fel, så otroligt fel, då ville jag bara gråta. Jag ville gråta för att du är min bästa vän, för att jag skulle gett vad som helst för att få byta plats med dig och slippa se dig i det tillståndet. Jag ville gråta för att jag älskar dig, och jag insåg inte förrän då hur otroligt mycket du verkligen betyder för mig, hur förbannat jävla tomt mitt liv skulle vara utan dig. Jag är så glad att du mår bra nu, och ändå sitter jag här och gråter. Jag kan inte hjälpa det, men jag har varit så rädd, så orolig. har knappt sovit, ätit eller över huvud taget levt sedan jag fick åka ifrån dig där på akuten, fram tills du ringde och jag fick höra att du verkligen var okej, att min insats hade hjälpt. Du är min hjälte året om, och inatt fick jag vara din, det är sådant bästa vänner gör för varandra. Vad som än händer Linda, så vet du att jag ställer upp, att jag finns här för dig och hjälper till, för du är den finaste, bästa vän jag har, har haft, kommer ha, någonsin.

/ S*

14 Oktober

Min hand söker din, jag fångar in den, men bara för en kort sekund, sen är den borta. Du ser på mig och ler lite, du ler sådär så att bara jag förstår, så att jag i alla fall borde förstå, att det är du och jag. Jag borde förstå, jag borde veta det vid det här laget, och ändå så är det någonting som tar emot, någonting som får mig att pocka på din uppmärksamhet om och om igen, när det enda jag egentligen behöver göra är att förstå.

Jag försöker igen, jag rör lite försiktigt vid dig, det varar en sekund det också, sen är det över. Du är borta, men ändå bara en meter ifrån mig. Det är då jag förstår, det är då det går upp för mig att vi behöver varandra olika mycket, att du inte behöver mig lika mycket som jag behöver dig. En fejkad gäspning och tårarna får en förklaring, allting verkar vara i sin ordning, men i mitt huvud är det ett enda, svart kaos.

Har det alltid varit såhär? Har det alltid varit så att jag behöver dig till tusen, att jag behöver dig bortom alla möjligheter, och att du bara behöver mig så pass mycket som är...möjligt? Eller är det bara jag som är extrem, som överdriver, som försöker tänja på gränserna? Det svarta kaoset i mitt huvud sliter min själ i stycken och jag kan för mitt inre se hur jag splittras, likt ett skört glas som faller till marken, i tusentals bitar. Jag inser nu att jag utvecklat ett sjukligt starkt beroende för dig, likt en missbrukare behöver jag dig för att inte drivas till vansinne, för att inte tappa kontrollen. Bra eller dåligt, jag vet varken ut eller in, vet inte längre hur jag ska kunna andas utan dig i min närhet, vet inte hur det ska gå ifall något skulle hända, gå fel, vad som helst. Jag vet inte längre hur jag ska hantera känslor eller tankar, ett enda virrvarr i mitt huvud, likt ett garnnystan helt omöjligt att trassla ut. Är det rättvist att jag ska känna såhär och att du knappt ska känna någonting alls? Jag vet inte. Jag tror inte att du vet det heller.

Dina ord, dina blickar, din närhet... utan dem är jag förlorad i ett tomrum, likt ett vakuum och jag kvävs utav min egen abstinens. Man lär sig dölja, man lär sig leva med det, men det finns alltid under ytan utav leenden och skratt, abstinensen och saknaden varje gång du inte är i närheten. Du känner inte likadant, jag vet det, och det begär jag inte, men efter att ha knarkat ner mig totalt i dig under 2 år och 4 månader är det svårt att inte gråta när man inser verkligheten, när den oinbjuden tränger sig på. Du är min drog, jag är din missbrukare, så är det.

/ S*

13 Oktober

Gamla vänner eller nya vänner? Personligen skulle jag säga gamla vänner före nya, ganska självklart. De gamla vännerna är oftast de som känner dig bäst och som du antagligen har störst chans att hålla ihop med ett längre tag framöver då man redan känner till varandras fel och brister, och dessutom hållit ihop i låt säga, fyra år. Men i slutändan är det alltid jag, den gamla vännen, som blir lämnad för de nya, de okända. I slutändan är det jag som får skriva sådana här bloggar och beklaga mig över hur orättvis världen och dess invånare är, över hur lite som faktiskt finns mellan öronen på folk, och över hur jag med tiden blir mer och mer ensam.

Jag är trött på att behöva ställa in saker som jag har sett fram emot bara för att någon har hittat nya personer som den hellre gör någonting med, trots att man planerat tillsammans långt i förväg. För uppenbarligen spelar jag och min vänskap inte längre någon större roll. Den har med tiden långsamt svalnat till någon syreliknande gas som man bara kan blåsa bort likt en fjäder, och för alla andra är den inte värd att sakna.
Jag håller med, nya personer är spännande och intressanta och det är klart att man vill lära känna dem så bra man bara kan, men gamla vänner kan man inte bara köra över hur som helst, som somliga verkar tro. Gång på gång blir jag besviken, sårad eller helt enkelt överväldigad av ensamhet då jag tänker på hur ofta folk anser sig kunna bete sig hur de vill emot mig. Jag har känslor, jag kan tänka, jag kan lägga ihop sammanträffanden och så är det.

En gång i tiden var det jag som höll kontakten med alla, som såg till att vi alla fall sågs ibland, eller åtminstone hördes av via telefon eller sms. Men inte längre, inte nu. Jag vill inte vara den här personen längre, jag vill inte vara den enda i en vänskapsrelation som visar att jag bryr mig, jag vill ha någonting tillbaka, jag vill få bevis på att vår vänskap betyder något, att den inte är ett oändligt slöseri på känslor. För som det känns nu har jag inga känslor kvar för sådant. De är slut, de är bortslösade på personer som jag trodde var mina vänner, på personer som en gång sa att de tyckte om mig, som kanske till och med sa att de älskade mig. En gång i tiden var jag den personen, som alltid ringde, smsade och så vidare, men aldrig mer.

/ S*

7 Oktober

Den bästa helgen i mitt liv har precis tagit slut, och jag vill bara tillbaka. Jag tänker på det i stort sett varenda vaken sekund av dygnet, och jag saknar det lika ofta, om inte mer. Det är något magiskt med att få träffa sina idoler, att få prata med dem, att få krama dem och bara få berätta för dem hur underbara och bra de är, och hur mycket de betyder för en, det är den enda magin som existerar i den här världen.

Två dagar i rad fick jag se, röra vid och höra det absolut viktigaste bandet för mig, någonsin. Kill Hannah var fantastiska, både på scen och bredvid. I Köpenhamn var de grymma, i Malmö var de grymma, det fanns/finns ingenting negativt man kan säga om det bandet, de är suveräna på alla sätt och vis. I Malmö kände de igen mig från dagen innan i Köpenhamn, det var speciellt och jag ville bara dö av lycka när jag fick höra det. Hela konserterna igenom var som en 45 minuter lång orgasm; svettig, underbar och fylld av positiv energi. Det kunde inte ha varit bättre, de kunde inte ha gjort mig lyckligare, de gjorde min helg till den bästa i mitt liv, till de mest oförglömliga 48 timmarna någonsin.

Tack, Kill Hannah <3

/S *

9 September

Jag vill bara kräkas, rakt ut. Jag vill bara gråta, rakt ut. Jag vill bara skrika, rakt ut. Jag vill bara göra allt det här på en och samma gång varje gång jag ser mig själv i spegeln. Det är fel på mig, är det bara jag som ser det? Är det bara jag som ser att jag är för stor här, där, överallt? Är hela världen blind förutom jag? Eller ljuger hela världen mig rakt upp i ansiktet? För om det är så, så är det till ingen nytta, för jag är varken blind eller dum, jag ser det där ohyggliga varje dag i spegeln, och jag vet vad det är jag ser. Det är ingenting som faller mig i smaken, det som uppenbarar sig i spegelns glas.

Det är fruktansvärt att vakna varje morgon, ställa sig framför spegeln och inse att man hatar sin egen kropp. Kropp, inte ansikte. Det är fruktansvärt att varje dag våndas över vilka kläder man tar på sig för dagen, då man hela tiden tänker på hur man kommeratt se ut från olika vinklar. Det är ett helvete att leva med, och just nu är det ett helvete att bara vara jag. Kontrollen rinner genom fingrarna på mig, likt sanden rinner i ett tidglas rinner kontrollen obarmhärtigt ifrån mig, och jag kan inte göra annat än att stå och se på. Farväl kontroll, vi ses aldrig mer igen. För vad gör man, när kroppen är ditt största hatobjekt, när psyket sviker och ingen förstår? Du säger farväl och ser på, samtidigt som allt runt omkring dig försvinner.

Att går förbi minsta lilla yta som kan spegla min så kallade kropp är en mardröm. Kväljningar och hat trängs inom mig och jag biter ihop för att ingen ska märka. För att ingen ska lägga sig i, för att ingen ska kasta lögner rakt i ansiktet på mig som om det vore lätta fjädrar. Det är den raka motsatsen. Varje lögn är blytung att ta emot, att låtsas uppskatta och le till tack. Vad är det för fel på er människor? Ser ni inte vad jag ser? Ett monster, freak, kalla det vad ni vill, men vad det än är så vill jag inte ha med det att göra längre. Förr eller senare kommer någonting gå fel, på ett eller annat sätt. Att försöka känns meningslöst, det finns ingen motivation, inget mod. Försöka duger, heter det, och jag vill så gärna ge det ett försök, men det här blir det sista.

För vad gör man när rätt ansikte fastnat på fel kropp? När världen ljuger för dig och låtsas att allt är okej? Du säger farväl, helt enkelt, och sen försvinner du.

/ S*

6 September

Det var jag som sa att det är bra för oss att vi är ifrån varandra, att vi får sakna varandra lite, och ändå är det jag som sitter här med gråten i halsen och saknaden efter dig uppskruvad till maximal nivå. Det är skillnad på att sakna och att sakna. Det är skillnad på 500 meter och en hel kontinent. Det är stor skillnad på att behöva sakna dig då det egentligen inte behövs, då jag egentligen inte skulle behöva känna det här tomrummet inom mig, eller om jag helt enkelt måste sakna dig, då jag inte har något annat val. Jag har inget val just nu. Jag måste sakna dig, och det finns ingenting jag kan göra för att dämpa saknaden, det finns inga alternativ till kommunikation, vilket ger mig ett alternativ; att sakna dig.

Jag hör ditt namn och jag vill springa alla de långa milen ner till Tunisien och leta upp dig fortast möjligt, för det blir så svårt att förstå att du är okontaktbar, du är utom hörhåll för mina ord, för mina känslor, för mina tankar. Det har gått två heladagar utan att jag har fått se dig, höra dig, röra dig, två psykiskt långa dagar, sex återstår och jag är redan bortom all räddning. Jag har grävt ner mig själv i saknad, i känslomässig medvetslöshet. Utan dig i närheten är känslor ingenting, de existerar knappt, jag går på autopilot och ler eller gråter där det behövs. Abstinensen dunkar hårt inom mig, mitt psyke krampar och skälver i ren desperation, och allt detta efter bara två dagar. Hur kommer det vara imorgon? I övermorgon? Om sex dagar? Jag är ur funktion utan dig i min närhet, likt ett spöke vandrar jag omkring och längtar tills fredag. Fredag, sex dagar tills jag får höra din röst, tills jag kravla mig upp ur saknadens träsk. Jag längtar så det gör ont.

Det var jag som sa att det är bra för oss att vi är ifrån varandra, att vi får sakna varandra lite, och ändå är det jag som dränker mig själv i tårar och frustrerade kärleksförklaringar uppskruvade till maximal nivå. Det är så såvrt utan dig, utan dina andetag. Jag räknar dagarna, timmarna, minuterna. Det är faktiskt skillnad på att sakna och att sakna, och jag saknar dig så mitt inre blöder.´

/ S*

3 September

Såhär i mitt sjuka tillstånd skulle jag vilja passa på att tipsa om ett skitenkelt sätt att skaffa sig gratis biobiljetter på!

http://www.gratisbio.se/?RecruiterID=42006

Det handlar bara om att samla poäng genom att följa de olika annonserna på sidan. Hur enkelt som helst egentligen! Det kan handla om att du bara ska klicka dig in på en sida och så får du ett atal poäng, eller så ska du registrera dig för exempelvid ett nyhetsbrev, eller så ska man köpa någonting . Jag har fått poäng genom att klicka mig in på sidor, genom att registrera mig för diverse nyhetsbrev, samt genom att köpa exempelvis min plattång från en annons. När du har tillräckligt med poäng så är det bara att beställa biobiljetten så får du den på posten, och vem vill inte få en gratis biostund på posten egentligen ?

Prova, det är sjukt lätt : ) !

1 September

Snabba, lätta steg i ett tyst, öde och ekande trapphus. Det är mina steg, det är jag som snabbt och försiktigt springer ifrån dig. Inte för att jag vill eller måste, utan för att det behövs. Trapphuset känns mer som ett tomrum, men jag är inte säker på att jag kan skilja mellan tomrummet i just trapphuset eller det nybildade tomrummet inom mig. Men det behövs, det där tomrummet som bildas inom mig varje gång jag springer nerför de där trapporna, i det där tomma trapphuset, för vi vet hur det blir om vi inte skapar tomrum, hur det blir om vi klamrar oss fast vid varandra dag ut och dag in. Jag lämnar tomrummet i trapphuset och kliver ut i den bitande kylan som får mig att längta tillbaka in till dig, till stunden framför den där filmen, till stunden då jag kröp så nära dig som jag bara kunde. Jag ångrar genast att jag gick från dig, jag kunde trots allt stannat hos dig i alla fall i två timmar till. Men jag behövde gå, vi behövde att jag gick ifrån dig, idag behövde vi det.

Det har hänt förut att vi fått för mycket av varandra, och det har aldrig kommit någonting bra utav det. Tårar, tårar och ännu mer tårar leder till långa telefonsamtal, till långa diskussioner öga mot öga som egentligen bara är en evighetslång tystnad, till en massa löften oss emellan som i slutändan aldrig lyckas. Jag vet inte vad det är vi gör för fel, varken då vi har utnyttjat varandras kärlek till max eller då vi bryter våra löften om att ändra på saker och ting. Men vi gör fel, och ja, det blir rätt efter många om och men, men hur skulle det vara om vi inte gjorde fel, om det blev rätt från början? Det skulle bli som att försöka lära en gammal hund att sitta. Det skulle kosta tid, tårar och tålamod, men för dig är jag villig att betala vad som helst, hur mycket som helst, för jag vet att det är värt det. Vi kan begå fel efter fel, misstag efter misstag, vi an gå igenom helvete efter helvete, men jag kommer ändå tillhöra dig, fysiskt, psykiskt, på alla plan kommer jag tillhöra dig. Jag kan gå ifrån dig hur många gånger som helst, men vi vet båda två att det är bra för oss. Tomma trapphus och bitande kyla till trots, jag älskar dig ändå.

Lite mer än lagom, det är lagom för mig, och jag vet att vi fixar det, för vi har gått igenom så mycket annat tillsammans, det här är en bagatell i jämförelse med en del utav allt det andra vi tvingats klara av. Men från och med nu är det mindre än normalt, jag behöver det, du behöver det, men framförallt så behöver vi det, och det är vad vi behöver som är viktigast för mig.

/ S*

26 Augusti

Sedan skolstarten har jag haft en del seriösa tankar angående mitt liv, det som faktiskt är mitt liv, det jag skulle vilja var mitt liv och det som var mitt liv. Det finns för- och nackdelar med de olika perspektiven, och jag vet egentligen inte vilket jag ska tycka bäst om, men för att vara så realistisk som möjligt så håller jag mig till det som ÄR mitt liv. Dock är det ju fortfarande tillåtet att drömma, att fantisera och att hoppas, så jag har en svag tro på det jag vill ska bli mitt liv någon gång, om jag låter det hända och om jag anstränger mig hela vägen. Det förflutna är inget annat än det förflutna, och jag kan inte spola tillbaka tiden hur mycket jag än vill det, för gjort är gjort, och så är det bara.

Förflutet: Jag har kommit på mig själv med att tänka att jag förr var en tråkig jävel, som egentligen inte tillförde världen någonting, som bara existerade utan mål, utan några egentliga förväntningar på framtiden eller på mig själv över huvud taget. Sara för två år sedan var dessutom något som jag personligen skulle vilja kalla mentalt instabil, och jag visste varken ut eller in med mig själv, vilket ibland fick mig att må bra, ibland mindre bra. Ibland mådde jag inte alls. Jag var känslokall på alla plan, förutom ett; jag kände ett slags förakt gentemot mig själv, som var starkare de dagar då jag inte förmådde att må någonting alls. Andra dagar svämmade jag över utav känslor av alla dess slag; jag blev sentimental, förbannad, överlycklig, på gränsen till självmordsbenägen på grund av alla känslor som forsade ur mig utan kontroll. Det gjorde att jag utvecklade en obehaglig vana för att få kontroll över de negativa känslorna, jag blev ett kontrollfreak med smak för blod och det mesta gick snett. När jag tänker närmare på saken är jag glad att det som numera är mitt förflutna faktiskt är över, att den föregående Sara har lämnat över till en helt ny, en lite bättre. Den förra Sara var en beta version, en demo. Den nya Sara är en fullfjädrad version, med brister och förmåner precis som vilken individ som helst.

Framtid: Att drömma om framtiden är en del av livet som alla har rätt till, men det är en rättighet som inte alla vågar utnyttja, som inte alla riktigt vågar utnyttja. Förr var jag en sådan som inte vågade drömma om en framtid, jag var en spdan som tog en dag i taget, utan ett egentligen bry mig om vad som hände, vad som skulle hända, eller vad som kunde hänt för den delen. Liksom för så många andra handlade det för mig om att hitta någonting som jag var bra på och som samtidigt fick mig att må bra och känna mig kreativ och duktig, smart och speciell, på en och samma gång. Jag upptäckte att det inte var helt fel att skriva, och jag upptäckte (om sanningen ska fram så upptäckte jag det inte, jag fick höra det från alla runt omrking mig) att jag var duktig på att skriva, att jag kunde trolla med ord som min svenskalärare en gång sa. Simsalabim, och jag började helt plötsligt drömma om att bli författare, att få skriva historier som skulle få världen att häpna och kippa efter andan. Fotografi var ett annat ämne som dök upp, och jag kom underfund med att det kan vara minst lika målande och beskrivande att beskriva i bild som det kan vara i text. Ty en bild säger mer än tusen ord, eller hur är det? Jag drömmer om att röra om i den här världen, sätta min prägel på den, och det rejält. Jag vill att folk ska minnas mig som någon speciell, någon kreativ och unik person. Jag vill att världen ska lägga märke till mig, Sara Pehrson.

Nutid: Som en någorlunda kreativ och levnadsglad 16-åring, med ett mediokert förflutet, som ibland lutade åt rena katastrofen, och stora drömmar, ligger jag helt rätt i tiden. Det känns som om jag har alla möjligheter i världen, som om jag kan göra exakt vad jag vill, bara jag har viljan och om nödvändigt somliga resurser. Likt den Sara som jag beskrev allra först, det förflutnas Sara, så kan jag fortfarande tycka att livet är överskattat och allmänt fruktansvärt och värdelöst, men det är dock inte på samma extrema nivå som förr. Man lära sig leva med brister och så kallade i-landsproblem, man lär sig leva med att allting inte går som man vill exakt alltid. Och ja, jag tänker slå er alla med häpnad en dag, kanske har jag redan gjort det, men om inte så lovar jag er att den dagen kommer!

/ S*

20 Augusti

MPL08A - ett helt nytt kapitel, och jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta, om jag ska tycka om det eller inte. Det första rektorn sa till oss vid uppropet var att vi numera skulle bli bektraktade som vuxna människor med eget ansvar, ett stort eget ansvar dessutom. Jag vet inte riktigt om jag vill bli vuxen, om jag vill bli det än. Att bli vuxen vid 16 års ålder känns en aning tidigt för mig, även om man kanske inte längre är tillräckligt liten och oskyldig för att kunna bli betraktad som ett barn. Jag trivs med att vara någonstans mitt i, och tanken på att folk numera ser på mig som en vuxen individ känns skrämmande och påträngande. Det handlar inte om att jag inte kan ta vara på mig själv och ta eget ansvar för saker och ting, det har inte alls med det att göra, det är tanken på att folk runt omkring mig bestämmer när jag ska bli vuxen. Är det inte ett individuellt val när man vill kalla sig själv för just vuxen? För att bli kallad vuxen och att faktiskt vara vuxen är två helt olika saker.

Till och med då vi började i nionde klass var det tal om att vi var på väg att bli vuxna människor, och då var det definitivt inte tid för mig att börja tänka på mig sälv som vuxen. Bara ordet fick mig att må illa, för mig betydde ordet "vuxen" endast ansvar, ansvar, ansvar och fruktansvärt mycket ansvar. Men såvitt jag vet så kunde jag ta ansvar då, tidigare än så också för den delen, och då var det inte tal om att kalla mig vuxen. Så varför ska jag bli det nu helt plötsligt? Inte för att låta gnällig, men jag klarar mig faktiskt, tro det eller ej, bra utan titeln VUXEN på min meritlista.

Så trots att jag idag började gymnasiet, en period på tre år tog sin början idag, så tänker jag minsann inte kalla mig själv för vuxen. Att tänka på vuxenlivet ger mig dåliga vibbar och kräkreflexerna arbeter för högrtryck, så att få vara snäppet under vuxen ett tag till skulle inte skada mig alls, tvärtom, det skulle faktiskt kännas bra.

/ S*

19 Augusti

5 meter, så långt ifrån mig stod du. Vi såg knappt på varandra, än mindre sade vi något till varandra, vi låtsades helt enkelt inte om varandra, och det är det som får mig att tänka. Var det så vi ville ha det? För om jag minns rätt så sa du att du inte ville ha det så att vi skulle ignorera varandra på stan eller liknande, du sa att du ville att vi skulle kunna hälsa och prata lite, men vad hände? Åter igen så går du emot det du själv säger, och jag börjar undra hur falsk en människa kan bli. Men hur falsk du än kan bli, så kan jag inte låta bli att sakna dig med varenda cell i min kropp, sakna varenda minut vi spenderat i varandras sällskap och varenda ord vi sagt till varandra. Jag kan med andra ord inte låta bli att sakna den person som en gång var min bästa vän, att sakna dig.

Det kanske var jag som sade ifrån till slut, men jag bad inte om att det skulle bli såhär, att vi bygger upp en mur mellan oss som är näst intill ogenomtränglig såvida du inte har tonvis med mod och självförtroende, vilket jag inte har i nuläget, vilket jag inte har när det kommer till oss, inte längre. Åter igen har du pressat mig full med förhoppningar om framtiden och om oss, om vår framtid, och åter igen har du slagit hål på dem, likt luften ur en trasig ballong har förhoppningarna pyst ur mig, sakta men säkert. Jag vågar inte längre tro på en så kallad lösning för oss två, för det är i stort sett lika med besvikelse numera.

Jag har inte längre ord för detta fenomen, men jag vill ha tillbaka det vi hade för fyra år sedan, det som varade i fyra år men som tog slut då du började bete dig som en lögnhals. Jag vill ha tillbaka ditt gamla jag, för det är den personen som är min bästa vän, vad som än händer så är hon det, för ditt nya jag är det knappast någon som vill ha till bästa vän, vad jag har hört.

Jag saknar dig, det var det jag ville ha sagt.

/ S*

4 Augusti

Jag hade hoppats på att jag aldrig skulle behöva skriva en sådan här blogg igen, en farväl blogg. Jag hade hoppats att jag hade fått skriva min första och sista då Belsebub blev påkörd och dog i min famn, men den turen fick jag inte.

Lille Totoro, du blev bara tre månader och två dagar gammal, en alldeles för kort tid för en så liten, fantastisk varelse som du, och en månad utav de tre månaderna och två dagarna fick du bo hemma hos mig, fick du vara min alldeles egna kisekatt. Nu har jag ingen egen kisekatt längre, nu har jag ingenting, helt plötsligt. Men vad kunde jag göra? Det här var bäst för dig, älskade Totoro, och jag tänkte bara på dig, jag ville bara att du skulle få det bättre. Och ändån kan jag inte låta bli att känna mig som en mördare, en hemsk person som har släckt ett liv. Jag har så mycket ångest så det känns som om jag ska sprängas i tusentals bitar. Jag saknar dig ju, enormt.

Jag önskar bara att jag visste vad som hände. Hur du fick så ont, hur ditt lårben helt plötsligt var avbrutet, sönder. Jag vill bara veta hur. Jag önskar att jag hade varit hemma, jag önskar att jag hade gjort någonting som omedvetet hade lett till att det här aldrig hade hänt. Jag klandrar mig själv så oerhört mycket så det finns knappt ord för det. Varför gick jag hemifrån, varför var jag inte där hos honom? För att du kan inte se in i framtiden Sara, så enkelt är det. När pappa ringde och sa att du hade ont och inte ville gå på din högra baktass visste jag direkt att jag skulle behöva gråta för din skull, att det antagligen inte skulle sluta bra. Jag grät i din päls den kvällen, den sista kvällen då du sov i min säng, för jag visste att någonting var riktigt fel, jag kände det på mig. Men du förstod ingenting. Du bara såg på mig med dina underbart söta ögon, och så jamade du lite för att du hade ont. Det fanns ingenting jag kunde göra, förutom att gråta ännu mer i din mjuka, svartvita päls.

Hos veterinären var det ord och inga visor, antingen fick det bli en operation som för det första skulle kosta uppemot tiotusentals kronor och som bara skulle orsaka dig en massa hemskheter, eller så var det det där .. Det där som jag inte ens vill sätta ord på, det där som skulle göra att jag inte fick ta med dig hem, utan bara ett skal, ett tomt Totoro-skal. Det blev det sista. För din skull blev det det sista, det där hemska. Så jag fick med mig ditt tomma skal hem, och jag grät ännu mer i din mjuka päls, fast den här gången utan din blick fäst på mig. Den här gången var den fäst någon helt annanstans.

Jag saknar dig så mycket, ingenting kommer vara sig likt nu när du är borta. Ingen som hoppar upp i sängen och kurrar en i örat eller burrar ner sig mellan mig och Lukas. Ingen som jamar skyhögt när det är matdags. Ingen som kan vara min kisekatt. Totoro, mitt lille troll, jag älskar dig, och jag vet att du vet om det, och jag glömmer dig aldrig.

2 Maj 2008 - 4 Augusti 2008

The dark knight

När: 31 Juli
Var: Filmstaden Lund
Sällskap: Tor, Lukas, Axelex och Per

Jag måste säga att jag hade inte höga förväntningar på den här filmen, om jag ens hade några, då den första filmen fick mig att somna. Men jag blev glatt överraskad, faktiskt. Specialeffekter, skådespelare m.m, allting är som det ska vara, och till och med jag som knappast är något stort fan av actionrullar blev imponerad. Det som imponerar mest på mig är helt klart Heath Ledger i rollen som Jokern, och världen ska veta att den gick miste om en enorm talang då Heath dog i januari. Han prickar in Jokerns sjuka personlighet på ett sätt som får honom att kännas skrämmande verklig, och han lämnar ingen oberörd med sitt prat om hur han fick sina ärr i ansiktet. Andra skådespelare gör sitt job de med, jag är dock besviken på att Katie Holmes har bytts ut mot Maggie Gyllenhaal i rollen som Rachel Dawes, det förstör känslan av att Batman Begins och den här filmen hör ihop. Inget illa menat mot Maggie i sig, för hon är en grymt duktig skådis, men det är Katie Holmes också. Angående specialeffekternas trovärdighet är jag också glad över att det faktiskt finns en trovärdighet över huvuv taget. Ofta är specialeffekterna i actionfilmer (i de jag har sett åtminstone) hyfsat överdrivna och man skruvar lite på sig när man ser dem, just för att de är dåligt gjorda. Så är inte fallet i The Dark Knight, där specialeffekterna är snyggt gjorda, även om situationerna i sig kanske inte är realistiska, om man tänker logiskt, men med hjälp av de bra specialeffekterna har man kommit en bra bit på vägen att få det att verka realistiskt.

Filmen överraskar många gånger, och det hände flera gånger att jag tänkte "Nu är den snart slut..", men varje gång hände något oförutsägbart och filmen fortsatte en bra bit till. Filmens längd på två och en halv timme är inga problem, då filmen har ett flyt som får filmen att kännas bra och spännande hela tiden ut. Slutet är ett hata/älska slut, men med många fina, smarta och tänkvärda repliker, som gör att man i slutändan älskar slutet mer än man hatar det.

Kort sagt, en helt klart sevärd film, och man behöver inte ha sett Batman Begins för att kunna hänga med i den här filmen. Och än en gång, Heath Ledger var filmens stjärna.

/ S*

31 Juli

Det är svårt att inte alltid låtsas om blickarna man får på bussen eller på stan, kommentarerna som idioter fäller då de tror att man inte hör. Det är svårt att låta bli att inte stirra tillbaka då folk med stora ögon glor rakt på en, totalt utan den minsta lilla skymt av diskretion. Och det är svårt att förstå varför folk över huvud taget stirrar, viskar och kommenterar, när man egentligen inte är någonting annat än en simpel människa på bussen, precis som dem. Så, finns det någon som skulle kunna förklara detta fenomen för mig, varför folk alltid ska betrakta folk som ser annorlunda ut än de själva som någon slags cirkusattraktion?

Jag själv glor inte snett på varenda människa som inte ser likadan ut som jag själv, för i så fall skulle mina ögon rent ut sagt stirra bak i nacken på mig, och jag är inte typen som väljer att kommentera en annan människas utseende så pass högt så att personen i fråga hör, utan jag försöker i så fall hålla min åsikt för mig själv. För jag vet ju hur det är, när folk kommenterar så du hör, när folk gör andra uppmärksamma på hur man ser ut. Jag valde inte att få all den här uppmärksamheten då jag valde på vilket sätt jag ville klä och sminka mig, hur jag ville se ut helt enkelt, men det följde med som någon slags bonus, en bonus som jag knappast skulle sakna om den plötsligt försvann.

Vad är det folk är rädda för? För jag är varken satanist, seriemördare eller knarkare, tro det eller ej, jag är ingenting av det där, så vad är det då folk är rädda för? Är de rädda för allt det som inte är som de själva? Om fallet är så så har mänskligheten inte långt kvar, det är ett som är säkert.

"Jävla emo, stick och skär dig" eller "Ser du som hon ser ut? Herregud!" eller "Undrar vad hennes föräldrar säger om att hon ser ut sådär". Exempel på vad man har fått höra i sina dagar, och jag lovar, det finns hur många versioner på alla tre exempel som helst, beroende på vem de kommer ifrån. Första exemplet är hormonstinna tonåringar som knappt vet vad emo är för något, de bara antar att alla som ser ut som jag leker med vassa föremål på fritiden. Den andra kommer för det mesta från tjejer eller killar som hakat på trenden som "stekare", eller snobbar, helt enkelt. Och det tredje är väl uppenbart? Pensionärer eller medelålders kvinnor/män. Man lär sig att inte bry sig, man lär sig att inte visa långfingret så fort man får en kommentar, och man lär sig att livet inte alltid är schysst att leva. Man lär sig att leva med idioter, kort sagt.

Jag tänker däremot inte börja klä eller sminka mig annorlunda bara för att det finns människor som inte vet vad ordet "acceptans" eller "respekt" innebär. Jag tänker inte vänta på att världen ska acceptera mig för den jag är, för världen begår ett stort misstag då den tror att jag helt plötsligt ska börja tugga i mig människokött eller proppa mig full med diverse olagliga substanser. För jag är inte sådan, men världen är däremot trångsynt. Tråkigt men sant.

/ S*

30 Juli

Schema för augusti. Känns onödigt vuxet, men också onödigt smart. Ser nu att det är mer jobb än nöje (om man bortser från Malmöfestivalen), så vill du ändra på det så är du mer än välkommen att boka mig!

1 augusti - Grattis Per : >
jobba 11:15-15:00
2 augusti - jobba 11:45-16:00
Träffa Linda för första gången på en månad <3
3 augusti - jobba 11:00-16:00
4 augusti -
5 augusti - Star Wars maraton (alla filmer!)
6 augusti - Star Wars maraton forts.
7 augusti -
8 augusti -
9 augusti - jobba 12:00-16:00
10 augusti - jobba 13:00-16:00
11 augusti - Grattis Lydia : >
jobba 11:00-15:00
12 augusti -
13 augusti -
14 augusti -
15 augusti - MALMÖFESTIVALEN !
16 augusti - jobba 12:00-15:45
MALMÖFESTIVALEN !
17 augusti . jobba 12:00-19:00
MALMÖFESTIVALEN !
18 augusti - MALMÖFESTIVALEN !
19 augusti - MALMÖFESTIVALEN !
20 augusti - Skolan börjar - Ljud&Bildskolan Media, here I come !
MALMÖFESTVALEN !
21 augusti - MALMÖFESTIVALEN
22 augusti - Grattis Rebecca : >
MALMÖFESTIVALEN !
23 augusti - jobba 11:00-15:00
24 augusti -
25 augusti -
26 augusti -
27 augusti -
28 augusti -
29 augusti -
30 augusti -

I övrigt har jag inte mycket att säga, antar att det kommer ett nytt deprimerande blogginlägg inom kort, precis som vanligt, tills dess får ni leva utan mig .

/ S*

24 Juli

"Vi får absolut inte tappa kontakten nu efter sommaren, vi måste fortsätta umgås såhär, vi måste hålla ihop Sara!" . Precis så sa du, precis så har du sagt ända sedan i höstas då allt prat om gymnasiet började bli allvar. Du sa det på skolavslutningen, du skrev det i ett mail, du ringde och grät om det, men vad har hänt? Jo, det du sa absolut, verkligen, för allt i världen inte fick hända har du själv lyckats åstadkomma. Du har i princip iscensatt din egen mardröm, och nu undrar jag om det egentligen var en mardröm som du har pratat om i månader? Eller var det bara tomt kallprat för att du skulle framstå som min allra bästa vän?

Sedan sjätte klass har vi två varit oslagbara tillsammans, vi har varit som helan och halvan ungefär, bästa vänner i vått och torrt. Vi har varit bättre än Björne och Snigel, bättre än Nalle Puh och Nasse, bättre än alla andra har vi varit. Men på senare tid har du dragit dig undan, du har rent ut sagt struntat i mig och nästan alla andra. Det började för ett halvår sedan, och du förstår säkert själv när jag menar, det är uppenbart. Innan dess var allting perfekt, men nu har du slagit sönder perfektionen, du har krossat en i stort sett perfekt spegelbild, en perfekt vänskap. Och du vet, man lagar inte spegelbilder med silvertejp, om du trodde det. Från 100% vänskap, till i stort sett 0%, det är inte illa, eller hur? Jag känner knappt dig längre, och jag är osäker på om jag verkligen vill det. Du berättar ingenting, man får höra allting från andra som man defintivt inte trodde skulle veta sådant om dig, och du hör sällan av dig. Ses gör vi aldrig, och om det för en gångs skull händer, så är det en kort stund, för sedan ska du iväg till ja, du vet väl själv. Förhoppningsvis.

Jag vet inte vad jag är mest, besviken eller arg, ledsen eller förvånad, men jag är allt det där, och lite till, på en och samma gång. Och vet du vad jag är dessutom, förutom arg, ledsen, besviken och förvånad? Jo, jag är säker på att ingenting, någonsin, kommer bli som det en gång var, hur mycket vi (jag?) än vill det, hur mycket vi (jag?) än skulle försöka, så har du förstört det där speciella som vi hade, det som höll ihop oss på det sätt som var unikt, som var grunden för dig och mig. Tack vare din förmåga att göra mardrömmar till verklighet, att strunta i de människor som du helt enkelt tar för givet att de alltid ska finnas där för dig hur du än behandlar dem, att bete dig så jävla falskt så det praktiskt taget står LÖGNHALS i pannan på dig. Du har inte bara förstört oss, du har förstört en del av njutningen med att ha sommarlov (för det är väl då bästa vänner ska ha det som bäst tillsammans?), och du har definitvt förstört min tro på att bästa vänner existerar.

Så, den här bloggen är väl den definitiva punkten i vår fyra år långa vänskap, för nu är det slut, jag ger upp. Jag vill inte försöka mer, för varje försök känns som ett steg närmare vår undergång, som ett steg närmare kanten. Men nu skiter jag i hur nära jag är kanten, för jag hoppar ändå. Inga tårar, för det är du inte värd just nu, jag har gråtit tillräckligt. Bara ett bittert farväl.
Tack för fyra år, och jag hoppas att du förstår att det aldrig kommer bli som förut.

14 Juli

Jag trodde att jag kunde förvänta mig i alla fall lite stöd ifrån dig, kanske ett par uppmuntrande ord, ett sms, vad som helst som skulle visat att du faktiskt bryr dig. Aldrig. Jag berättade exakt vad det var, varför jag mådde som jag gjorde och varför allting blev som det blev, för att du frågade. Du frågade, jag svarade. Men när jag sen berättat allt det jobbiga, allt det hemska som får mig att vilja kräkas, rent ut sagt försvinna bara jag tänker på det, då blev du tyst. Det var flera dagar sedan jag berättade det, och du har fortfarande inte sagt någonting. Ingenting. Helt tyst från din sida. Och nu är det försent, du behöver inte säga mågonting. Att du inte sa någonting redan från början säger mig allt.

Med andra ord är du precis som alla andra, en blodsugande jävla igel som suger ur mig alla detaljer bara för att få höra så mycket som möjligt, för att vara den som vet mest och för att i slutändan också vara den som bryr sig minst, för att vara den som sviker mest, sårar djupast. Om du någonsin sett dig själv som en bra vän, så snälla, för alla andras skull, tänk om. För det räcker väl med att du gjort en besviken, eller hur?

/S*

10 Juli

Finns det en så kallad Döden? Jag kan definitivt inte förklara varför jag har brjat tänka på det här, det kan ha med boken jag läser att göra, men när jag väl tänker på det så kan jag inte låta bli att tycka att det är intressant. Finns det en person/varelse/odefinierbar skepnad som man kan kalla för Döden? Eller är döden bara en händelse, ett moment i människans liv? Jag vill tro att det är mer, för jag vill inte vandra runt här i x antal år till bara för att tills slut få uppleva .. ingenting. Så jag har tänkt, länge och väl, på hur det skulle kunna vara, och jag kom fram till att det måste finnas någon/något som kan kalla sig för Döden, i stil med liemannen ungefär. Det skulle göra döden till en otroligt mycket häftigare upplevelse om det var så, eller? Jag har tänkt mig döden i tre "versioner", dock är alla fruktansvärt skruvade och för en del säkert helt orimliga, men för mig känns det absolut som ett alternativ.

Version 1.0 : Döden & pekfingret - Den brutalaste av de tre versionerna, helt klart. Tänk dig att du är mitt uppe i dödsögonblicket, och helt plötsligt får du syn på denne någon/något som vi kallar för Döden. Han kommer emot dig, och pekar okänsligt och obarmhärtigt rakt in i en värld full av okända platser och föremål, den värld dit du SKA, inga kompromisser, du ska dö här och nu, punkt slut, inget att snacka om. Den här versionen är antagligen den som främst används vid mord/avrättningar, du har helt enkelt inget val, för du ska dö.

Version 2.0 : Döden & hulahula-flickorna - En version som man kan skratta åt, samt en version som vänder sig till personer som lider utav en dödlig sjukdom. Låt oss tänka att du har en hemsk, obotlig sjukdom som kommer att ta livet av dig, och nu, just idag, är det meningen att du ska ryckas ifrån dina nära och kära. Döden gör entré i sällskap med tre eller fyra hulahula flickor, precis som de dansöserna som du sett i filmer, med blommor kring halsen och kokosnötter och hela köret. De ställer sig bredvid dig och dansar, en lugn, trygg dans, precis som för att vagga dig in i vetskapen om att det inte är någonting att vara rädd för, att allt kommer att gå bra och att allting kommer att bli bra. Sen är det över. Du praktiskt taget somnar in till takterna av Hawaii musik och i det sista andetaget du drar känner du lukten utav hav, frihet och kokosnötter.

Version 3.0 : Döden & telefonsamtalet - Den här versionen är den enda versionen där Döden faktiskt ger dig en chans. Du vill ta livet av dig, och antingen så proppar du i dig varenda tablett du kan komma åt eller så kanske du väljer att ligga i badkaret och släppa en elektrisk apparat rakt ner i vattnet eller så .. det finns många alternativ. Hur som helst, du vill bort, du vill dö och du gör det du bestämt dig för. Döden dyker upp med ett bekymrat mumlande och från ingenstans trollar han fram den modernaste mobiltelefonen du kan tänka dig, och trycker in ett fruktansvärt långt nummer. Efter många om och men är det slutligen någon som svarar i andra änden (Dödens boss, förmodligen). De pratar länge, flera minuter, och det de pratar om är huruvida du ska få dö eller inte. Så antingen dör du, eller så gör du det inte, och du får då skämmas inför dina nära och kära för vad du hade tänkt göra. Den hä versionen används dock inte bara vid självmordsförsök, utan också vid naturliga dödsfall.

Tre versioner. Ett liv. En död. Vilken version vill du helst vara med om?

/S*

3 Juli

Allting blir fel, allting går åt helvete och jag kan bara stå bredvid och se på när jag själv blir mindre och mindre. Det gör ont att tänka, att tänka samma saker hela tiden och inte veta varför man tänker på det, varför man hae börjat känna såhär. Det gör ont, ont, ont. Jag vill bara stänga in mig på rummet, stänga av mobilen, sluta existera och inte ha någon som helst kontakt med någon.

Snart kommer alla sluta bry sig, helt klart. Jag är trots allt bara typen som gnäller, jag är den typen som folk tror hittar på en massa saker för att få någon slags sympati, någon slags uppmärksamhet. Jag är trött på det. Kan folk inte bara tro på vad man säger? På vad man känner och tycker? Nej, folk älskar att stämpla mig som lögnare, svikare och ett stort jävla fiasko. Folk får tro vad de vill nu, jag har slutat bry mig, för jag kan inte göra någonting åt saken hur som helst, jag är trots allt inte något jävla helgon.

Det är varken en lögn, ett skämt eller ett försök till sympatipoäng från någon, det bara är såhär. Allting är skit just nu, och det får vara så, för jag vet inte vad jag kan göra för att få det att bli bättre, för att få det att försvinna och lämna mig ifred. Jag vet verkligen inte. Jag vet ingenting.

/S*

2 Juli

Förvirrad, förvirrad, förvirrad. Mitt tillstånd stavas F-Ö-R-V-I-R-R-A-D.
Jag vet inte vad som har hänt med mig, eller vad som har hänt med något, Helt plötsligt känns allt och alla helt fel för mig, precis som om jag måste börja om från noll, från scratch när det gäller allt. Hitta nytt, skapa nytt, bygga upp nytt. Jag sitter på botten i ett svart jävla hål och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig härifrån, och det finns ingen som förstår att jag kanske behöver en stege, ett handtag, vad som helst, för ingen orkar engagera sig i någon annans människa liv i mer än högst ett par minuter. Men ett par minuter under en hel livstid är som ett sandkorn i öknen, ungefär.

Jag frågar mig själv samma fråga tusentals gånger varje dag : Varför skulle allt och alla vara fel? Och jag ger mig själv samma svar tusentals gånger varje dag : Varför skulle det inte vara det? Allt som är ett varför, är ju lika mycket ett Varför inte?
Alla omkring mig känns bara överflödiga just nu, precis som om jag egentligen inte känner dem, de finns bara till hands för att jag inte ska vara totalt bortglömd. Det känns som om alla gör sig till, låtsas och ljuger om sig själva, om vad de vill, kan, bryr sig om och så vidare. Genomskinliga spöken som svävar runt omkring mig och ljuger tills de till slut inte syns mer. Men vad ska man säga till dem? "Du, jag tror att du bara är ett stort jävla skämt egentligen, skulle du bara kunna lämna mig ifred?". Hur fel skulle inte det vara? Fel både mot mig själv och mot dem. Det är väl som med allt annat här i livet, man måste ge det en chans och se bortom alla fasader och lögner. Men om allt är en lögn då? Vad ska jag då bortse ifrån? Tusen frågor till som det inte finns svar på ...

Sammanfattning : Jag är förvirrad, bortkommen, efterbliven och gnällig just nu, det finns ingen vettig person på denna jord att prata med vare sig om det ena eller det andra och visst, min blogg är ett skämt. Liksom du, du, du och du.

Pax för ett varmt bubbelbad fullt med tankar och svar, jag kanske till och med kommer underfund med att allt det jag nyss skrev var ett påhitt, att det bara var en inbillning. Right ..

/ S*

22 Juni

Grattis Fredrik "Sallad" Malmberg <3

Vi har känt varandra i 1 år och 16 dagar, för att vara exakt, och jag ångrar inte en minut av den tiden. Du är allt som jag behöver i en bra vän, i en bästa vän, för du ställer alltid upp, du bryr dig alltid och du vill alltid hjälpa när någnting är fel. Vi kan prata om allt du och jag, verkligen allt mellan himmel och helvete, och vi respekterar varandras åsikter, varandras tankar och varandras känslor. Vi respekterar varandra helt enkelt,och det är det viktigaste, att vi alltid låter varandra vara oss själva. Vi har ingen fejkad, påhittad vänskap som är så fruktansvärt vanlig nu för tiden, vi har en riktig, stark vänskap som vi bryr oss om, eller hur? För jag bryr mig om dig, och såvitt jag vet så bryr du dig om mig också, och vad som än händer så kommer jag alltid att vara din vän, din bästa vän om du bara låter mig. För för mig är du alltid en bästa vän. Tack för att du finns, Sallad :) .

21 Juni

Smink, eller inte smink? Det låter som en fruktansvärt ytlig fråga, en fråga som kan verka helt galen i dagens extremt utseendefixerade samhälle, men det handlar inte om det, inte just nu i alla fall. Nu handlar det om mig. Alla som känner mig är vana vid att jag är svart runt ögonen, otroligt svart runt ögonen om man ska vara korrekt. Alla som känner mig är inte direkt vana vid att se mig med endast mascara, alltså med otroligt lite smink för att vara jag. När jag då väljer att endast använda kanske lite mascara och inte slänga på allt det där andra, då beter sig folk precis som om jag vore någon annan, som om jag inte vore samma person längre utan allt det där svarta. Är det verkligen så det ska vara? Är det svarta sminket mitt rätta jag numera?

"Du ser helt .. konstig ut *skratt*" . Det är en typisk kommentar jag möts av när jag visar mig utan min svarta mask, när jag för en gångs skull väljer att vara neutral. När man möts av den kommentaren känns det som om man inte är lika uppskattad utan allt smink som man är med det, som om man vore en helt annan person, till och med på insidan. Sanningen är ju egentligen den att det är exakt samma jag, samma Sara, fast utan det där pandaliknande utseendet. Så varför envisas då folk med att behandla mig annorlunda, bete sig som om det inte vore jag, kolla konstigt på mig och helt plötsligt börja granska mig från topp till tå? Det är bara att acceptera att det faktiskt är jag.

Jag är Sara, med eller utan smink, jag är Sara hur jag än ser ut, vare sig ni är vana eller inte, vare sig ni tänker acceptera det eller inte, för det finns inte mycket ni kan göra åt saken i vilket fall som. Jag är bara så trött på att bli behandlad som någon annan när jag väljer att inte se ut som jag alltid gör.

Take Care :> .

20 Juni

Varför, varför, varför består denna värld till 99,9 % av egoister, av idioter, av självupptagna jävlar som inte tänker på annat än att ta hand om sig själva och se till att alla andra tycker det de vill att de ska tycka om en? De tigger om din uppmärksamhet, och du är dum nog att gå på deras knep som de funderat ut, du är dum nog att ge dem uppmärksamhet, till och med din vänkap, men trots det blir du i slutändan bortglömd och de kastar bort dig som en sprucken jävla spegel där de inte ser annat än trasiga leenden. Du är alltså inget annat än en stand in som kan rycka in då det behövs, då de inte riktigt vet hur de ska kunna ta hand om sig själva längre, då de inte längre vet vad världen tycker om dem. En obetydlig stand in, det är vad du är !

Jag orkar inte klaga, men jag är besviken på allt och alla just nu.
* Sveriges insats i fotbolls EM - ett gäng gubbar funkar inte längre, sorry!
* Vädret - varför regn på midsommar?!
* Folk som säger sig uppskatta dig men i själva verket var du bara en näsduk att torka falska tårar med
* Mig själv, för att jag inte kan skriva intressanta bloggar m.m

Hur som helst, glad midsommar, nu ska jag dränka mig i jordgubbar och grädde och inte tänka ett dugg på vad det kommer ha för betydelse på min redan ... runda figur :) .

13 Juni

Hejdå, adjö, farväl Fäladsgården .
Aldrig mer kommer jag att komma tillbaka till Fäladsgården för att gå i skolan, för att sitta i ett klassrum med en störig klass, en irriterande lärare, för att sitta i matsalen och klaga på den äckliga maten, på hur kallt det alltid är där inne. Allt det där har jag nu gjort för sista gången, och seriöst, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta (jag har redan gjort båda dock, samtidigt). Jag trodde att jag skulle vara överklycklig när den här dagen kom, och det var jag också, fram tills jag insåg att nu är det slut, på riktigt, för alltid, och jag kan verkligen inte göra någonting åt saken.

Jag vaknade och tänkte att "ÄNTLIGEN är det slut, ÄNTLIGEN är grundskolan över!" . Det var min första tanke, och jag kunde inte föreställa mig hur flera känslor samtidigt skulle attackera mig från alla håll och kanter bara ett par timmar senare. När jag kom till skolan sa jag till Lukas att det här var sista gången vi ställde cykeln i det där cykelstället, och sista gången vi egentligen var tvungna att gå in genom dörrarna till skolan. Sedan var det avslutning i aulan, och jag och Lukas blev årets par, så vi fick gå upp på scen och fjanta där och sen helt plötsligt så var det över. Då skulle man ner till klassrummet och få betyg. Lärarna sa en massa saker som fick en att förstå att nu var slutet riktigt, riktigt jävla nära. När man kom ut ur klassrummet slet man bokstavligt talat upp betygen ur kuvertet och hurrade lite smått, för de var bättre än förväntat. Sen gick någonting sönder inom mig och allt sminket bara rann nerför kinderna på mig, blandat med salta tårar som fick representera både glädje och ledsamhet. Jag grät, grät, grät och grät igen, jag grät jätte mycket, helt hysteriskt, för då insåg jag att nu var det slut, över, aldrig mer liksom.

Jag kommer sakna allt, alla och lite till . Jag kommer inte glömma någon, tror jag, för alla har på sitt sätt gjort något slags intryck på mig, och intryck är svåra att sudda bort. Jag har massor med minnen som jag kommer att skratta åt många gånger, jag har massor med foton som jag kommer se på flera gånger om för att minnas hur de fyra åren av mitt liv egentligen var, hur de egentligen påverkade mig och alla andra runt omkring mig. Fäladsgården har på något sätt förändrat mitt liv totalt. Det var där som jag fattade vem jag faktiskt var, och vem jag ville bli och hur jag skulle kunna bli det. Det var där som jag träffade folk som jag aldrig någonsin kommer släppa ifrån mig, men också där jag fortsatte med folk som jag känt sedan tidigare, och som även de är helt oförglömliga. Det var där jag genomled svårigheter, det var där jag upplevde någon slags lycka, och det var också där som jag insåg att tiden går alldeles för snabbt.

Men nu är det slut, definitivt . Ha ett bra liv Sara Pehrson, för nu får du fan klara dig utan Fäladsgården !

21 Maj

Jag börjar tvivla på att världen är rättvis, osjälvisk och allmänt trevlig. Visst, det har funnits bevis på det hur länge som helst, men när till och med en högstadieklass visar upp högst egoistiska sidor blir man nästan rädd. Herregud, typ.

Jag menar, ett skojfoto, som avslutning på 4 år tillsammans(4 år är en jävligt lång tid okej, speciellt med tanke på vilka vi är), hur svårt kan det vara att bara göra en liten ansträngning, klä ut sig lite bara? Jävligt svårt, tydligen.

Vad för sorts klass är det när knappt hälften av eleverna är med på avslutningsfotot, som mest är en kul grej ? Det är ingen klass. Det är bara en .. meningslös grupp typ. Min klass får mig verkligen att önska att jag hade bytt klass redan i sexan, eller möjligvtis sjuan, för nu skäms jag bara. Kul och komma till gymnasiet och berätta om sin misslyckade klass där ingen kände någon och där alla bara brydde om sig själva. Okej, jag är extremt hård nu, jag vet, men fan, man kunde i alla fall ha försökt? Eh, nej ?! Fast de fyra åren är snart slut, och jag längtar som satan efter att få komma ifrån Fäladsgårdens bisarra tegelväggar och skumma lärare, för nu är jag trött på det, så är det bara.

Skojfoto ja, just det. Även om inte hela klassen var med, så var det verkligen värt det. De som var med på fotot är de jag antaligen kommer minnas mest från klassen, resten kommer vara som strangers för mig, i stort sett. Jag veeeeeeeeeeet att alla vill veta vad jag var "utklädd" till och, here we go fuckers, jag var PIRAT! Egentligen skulle det ha varit Jack Sparrow, då han är min absolut största manliga förebild (förlåt Pappa, du är god tvåa <3), men det blev kanske inte helt likt honom, men pirat var jag i alla fall. Och ja, på fotot så stryper jag Lillo, som var utklädd till some kind of discoqueen med världens afro, och jag tror att fotot kommer bli klockrent! Synd bara att Lydia kommer se ut som en vit fläck, men så går det när man envisas med att klä in en kartong i aluminiumfolie och sen dra på sig allting, men jag är stolt över henne för att hon vågade visa sig offentligt som peppar. Salt och peppar, ni vet ...

Mina bloggar är i särklass de sämsta någonsin, och jag gråter inombords för att de är det, men det kan inte hjälpas, och jag orkar inte sluta skriva heller ...

Sista meningen nu : JAG VILL HA BREV FRÅN EDVINA !

Keep it simple *

18 Maj

Update :
* Datorn hemma har ääääntligen lämnats in för att grafikkortet ska fixas . Hade den ej lämnats in inom kort så hade jag halshuggit mig själv med en kökskniv, för jag är i desperat behöv av The Sims .
* Jag ska få en ny katt . Inte för att han kommer kunna ersätta Belsebub trots det faktum att han nästan ser exakt likadan ut som han gjorde, men för att fylla ett litet hål i mitt hjärta. Jag är mamma och pappa evigt tacksamma för att de gick med på det, trots det höga antal katter som redan bor under vårt tak. Skratta ni bara, men antalet fyrbenta är högre än antalet tvåbenta i min familj. Det är bara ett under att jag inte har börjat utveckla en svans, eller kanske morrhår.
* Jag har börjat spela Magic och kan nu klassas som officiell tönt.
* Nästa vecka kommer jag att drömma om självmord varenda natt pågrund av de tusentals saker som jag måste utföra : Matteprov, franskaprov, musik prov, muntlig redovisning på engelska angående Raoul Wallenberg, muntlig redovisning på svenska angående gatubarn, muntlig presentation på franska angående mig själv (vem är jag ?!) . Jag tror det var allt ..
* Jag har bestämt mig för att spara pengar till en laptop . Önska mig lycka till .
* Lukas är skyldig mig en tungpiercing för att jag säger det, eller för att få det att låta mindre brutalt, för att jag hade namnsdag i lördags . Dock kommer det aldrig hända, så vi kallar det önsketänkande.
* Jag kommer få 1024 kronor på tisdag ( klad hest ) .
* På torsdag ska jag på bio med Maria, och vi ska se What Happens In Vegas . Jag kände mig tvungen att få ut Maria lite, med tanke på att hon itne har varit på bio på cirka 2 år . Eller så ..

Intressesmurfarna hoppar höööööööööögt över all denna not necessary fakta, och de jublar dessutom över hur jag blandar svenska och engelska, men de ska få se, för jag kan minsann blanda trois languages i ett . En mer seriös blogg kommer inom kort , stilla er <3

11 Maj

Hur stor är chansen, att precis då jag lutar mig över fönsterkarmen och tänker på dig samtidigt som tårarna långsamt faller nerför mina solbrända kinder, hur stor är chansen att det då ska komma en kopia av dig springande genom mörkret, med små, ljudlösa tassar som snabbt rör sig över asfalten, hur stor är chansen ?
Uppenbarligen så pass stor så att det kan hända, för det hände just mig.

Jag saknar dig så mycket, och jag bryr mig inte om att folk säger att du bara var en katt, för du var min bästa vän, okej? Min bästa vän. Jag tänker på dig varje dag och undrar var du är någonstans, hur lång tid det ska dröja innan du kommer tillbaka till mig, när verkligheten plötsligt tränger sig på och tvingar mig att inse att du är borta, borta för alltid.

Jag älskar dig, fortfarande, alltid, nu, imorgon, alltid alltid .

7 Maj

Jag vet inte var jag ska börja..
Han var min bästa vän, och han var inte bara en katt nej, han var mer än en katt för mig. Svartvit päls, bärnstensgula ögon, små fötter, litet huvud, stor svans, det var min bästa vän. Eller inte var, han ÄR min bästa vän, även om han är ... borta.
Han rycktes bort från mig så fort, jag hann bara gråta, aldrig tänka på vad det skulle betyda för mig att han försvann. Men nu vet jag, och jag gråter fortfarande och jag kan inte sluta, trots att mina ögonlock är så svullna så jag knappt ser någonting. Nu vet jag, att ingenting kommer bli sig lik, vare sig i min omgivning eller i mig. Jag hoppar till varje gång jag ser en katt i ögonvrån, hoppas på att det är han, att det inte var han som tog sitt sista andetag i min famn igår, att det var någon annan, en klon kanske, men min trötta hjärna spelar mig en massa spratt, vilket får mig att gråta ännu mer.
Jag minns den dagen då jag hittade honom. Jag minns att jag hade varit någonstans, eller kanske hade jag bara gått en promenad, och jag var i sällskap med Linda. Plötsligt hörde jag förtvivlade små pip från en buske, och jag stannade och lockade, för jag kände på mig att det var en katt. Ut ur busken kommer den minsta, sötaste och rundaste katt jag någonsin sett. Han hoppar upp i mina armar och fortsätter att jama, nu lite lyckligare, med små blå ögon som ser på mig. Det var kärlek vid första ögonkastet. Han var det underbaraste på fyra ben som jag någonsin sett, han var helt fantastisk. Jag tog hem honom, gav honom mat, lät honom träffa de andra katterna, introducerade honom för övriga familjen, och ja, på den vägen är det. Ingen tycktes sakna honom, till min stora glädje, så han stannade hos mig. Fram tills igår ..
Även om han var katt, så förstod han mig, och jag förstod honom, och det är det som är så svårt just nu, att den som antagligen förstod mig bäst i hela världen, är borta, och han kommer aldrig tillbaka. Han var det finaste jag någonsin haft, ingenting kommer kunna ersätta honom, aldrig aldrig aldrig.
Men nu är han borta, och jag kan inte acceptera det, jag bara gråter, gråter, gråter och jag blir bara tröttare och tröttare. Jag fixar det inte utan honom, utan Belsebub, han var ju mitt allt, i stort sett, det värdefullaste jag hade, och han var alltid den som tröstade mig i slutändan, men vem ska trösta mig nu? Nu när Belsebub är borta, vem ska trösta Sara då? För jag klarar det inte själv ...

En lång blogg om hur förtvivlad jag är just nu, men jag kan inte skriva mer nu. Tangentbordet är vått av tårar, och huvudvärken hotar att spränga mitt stackars huvud. Men Belsebub, bara för att jag slutar här betyder det inte att jag har glömt dig, för jag kommer aldrig glömma dig, kommer aldrig tillåta mig själv till något sådant. För jag älskar dig, det vet du, för det sa jag till dig igår innan du försvann.

Jag tänker på dig, älskade kissekatt .

5 Maj

Det var inte meningen att skita i dig .
Jag lovar .
Jag har aldrig, aldrig någonsin skitit i dig, och jag skulle aldrig få för mig att göra det heller. Men uppenbarligen har jag gjort det. Uppenbarligen har jag betett mig som om jag bara vill ha dig som en "kompis över INTERNET", för att citera dig själv. Och jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Du anklagar mig, utan att ens ha pratat med mig om hur du känner eller om det verkligen är så att jag skiter i dig, för att skämmas över dig, för att dissa dig och för att jag inte bryr mig om dig. Jag mår antagligen mer skit än vad du gör nu, och du får tolka det hur jävla egoistiskt du vill, för jag är säker på att det är så.

Du betyder faktiskt enormt mycket för mig. Du är en av de få som kan få mig att gråta, och grattis, du lyckades .. IGEN! För som du själv skrev, du har inte varit så perfekt du heller, men det tänker inte jag inte dra upp här, för du vet det säkert själv. Hur som helst, jag är ledsen om jag fått dig att känna såhär, tro det eller ej. Du tänker säkert att det här är någon jävla fjäskblogg, men tro vad du vill, för jag ljuger inte, inte, inte.

Men det är kanske som du säger. Jag kanske är en skit dålig vän som bara bryr mig om mig själv, som inte stöttar tillräckligt mycket när det behövs, som inte finns till när jag borde göra det. Du har säkert rätt, men jag vägrar acceptera när du säger att jag skitit i dig, eller dissat dig. För jag har alltid brytt mig, försökt så gott jag kan, men som jag sa, jag är usel på att trösta, finnas till när det krävs av mig. För jag hatar måsten, krav och liknande. Jag hatar mig själv egentligen, men det är en annan låååååång historia.

Vad jag vill säga är ... förlåt. Du betyder, mycket, mer än du tror , och jag vill inte att det ska sluta pågrund av att jag gjort ett misstag som jag inte vetat något om.

Så, förlåt .

27 april

Söndag .
Mamma har fått maginfluensa (!) , och jag är dödligt rädd för att bli smittad. Jag har inte tid med att bli sjuk, kräkas och ligga still, verkligen inte. Jag har tusentals saker som ska göras, som ska tänkas över, som ska sönder analyseras innan jag kan släppa det och jag ska dessutom hinna leva. Livet vill helt enkelt inte att jag ska leva, verkar det som. Men det gör inget, för jag har redan utvecklat en placebo maginfluensa, så enligt mig är jag jätte sjuk just nu.

Dagen till ära har jag yrat runt på stan som en och annan tönt. Sällskapet bestod av min blåmes till syster ("Åh Sara, jag känner mig som en sjöjungfru med det här håret") och min inte alltför elaka pojkvän. Vi sprang in och ut ur samma affär inte mindre än tre gånger, och alla kollade konstigt på oss, men de kollade däremot INTE konstigt på alla idioter som körde runt på kanonfula mopeder. Hallå, vad är det med värden idag?! Hur som helst, så var turen på stan inte alltför onödig, för jag fick Pokémon kort, för att jag skulle vara snäll, och jag är Lunds största tönt jag vet, och kebab för att jag inte skulle tjata om att jag var hungrig.

Just nu sitter Gabriel och Lukas nere på mitt rum och spelar Magic. Jag har ingen lust att joina dem, jag har trots allt bara spelat Magic en gång i hela mitt liv, och då förlorade jag dessutom, så det känns inte som ett alternativ just nu. De har nog inte ens märkt att jag inte är kvar därnere ..

Jag saknar Mat Devine och hans röst . Jag saknar onsdagen från den här veckan . Den var magisk <3

Puss på att Kill Hannah är underbara .

P*