14 Oktober

Min hand söker din, jag fångar in den, men bara för en kort sekund, sen är den borta. Du ser på mig och ler lite, du ler sådär så att bara jag förstår, så att jag i alla fall borde förstå, att det är du och jag. Jag borde förstå, jag borde veta det vid det här laget, och ändå så är det någonting som tar emot, någonting som får mig att pocka på din uppmärksamhet om och om igen, när det enda jag egentligen behöver göra är att förstå.

Jag försöker igen, jag rör lite försiktigt vid dig, det varar en sekund det också, sen är det över. Du är borta, men ändå bara en meter ifrån mig. Det är då jag förstår, det är då det går upp för mig att vi behöver varandra olika mycket, att du inte behöver mig lika mycket som jag behöver dig. En fejkad gäspning och tårarna får en förklaring, allting verkar vara i sin ordning, men i mitt huvud är det ett enda, svart kaos.

Har det alltid varit såhär? Har det alltid varit så att jag behöver dig till tusen, att jag behöver dig bortom alla möjligheter, och att du bara behöver mig så pass mycket som är...möjligt? Eller är det bara jag som är extrem, som överdriver, som försöker tänja på gränserna? Det svarta kaoset i mitt huvud sliter min själ i stycken och jag kan för mitt inre se hur jag splittras, likt ett skört glas som faller till marken, i tusentals bitar. Jag inser nu att jag utvecklat ett sjukligt starkt beroende för dig, likt en missbrukare behöver jag dig för att inte drivas till vansinne, för att inte tappa kontrollen. Bra eller dåligt, jag vet varken ut eller in, vet inte längre hur jag ska kunna andas utan dig i min närhet, vet inte hur det ska gå ifall något skulle hända, gå fel, vad som helst. Jag vet inte längre hur jag ska hantera känslor eller tankar, ett enda virrvarr i mitt huvud, likt ett garnnystan helt omöjligt att trassla ut. Är det rättvist att jag ska känna såhär och att du knappt ska känna någonting alls? Jag vet inte. Jag tror inte att du vet det heller.

Dina ord, dina blickar, din närhet... utan dem är jag förlorad i ett tomrum, likt ett vakuum och jag kvävs utav min egen abstinens. Man lär sig dölja, man lär sig leva med det, men det finns alltid under ytan utav leenden och skratt, abstinensen och saknaden varje gång du inte är i närheten. Du känner inte likadant, jag vet det, och det begär jag inte, men efter att ha knarkat ner mig totalt i dig under 2 år och 4 månader är det svårt att inte gråta när man inser verkligheten, när den oinbjuden tränger sig på. Du är min drog, jag är din missbrukare, så är det.

/ S*