9 September

Jag vill bara kräkas, rakt ut. Jag vill bara gråta, rakt ut. Jag vill bara skrika, rakt ut. Jag vill bara göra allt det här på en och samma gång varje gång jag ser mig själv i spegeln. Det är fel på mig, är det bara jag som ser det? Är det bara jag som ser att jag är för stor här, där, överallt? Är hela världen blind förutom jag? Eller ljuger hela världen mig rakt upp i ansiktet? För om det är så, så är det till ingen nytta, för jag är varken blind eller dum, jag ser det där ohyggliga varje dag i spegeln, och jag vet vad det är jag ser. Det är ingenting som faller mig i smaken, det som uppenbarar sig i spegelns glas.

Det är fruktansvärt att vakna varje morgon, ställa sig framför spegeln och inse att man hatar sin egen kropp. Kropp, inte ansikte. Det är fruktansvärt att varje dag våndas över vilka kläder man tar på sig för dagen, då man hela tiden tänker på hur man kommeratt se ut från olika vinklar. Det är ett helvete att leva med, och just nu är det ett helvete att bara vara jag. Kontrollen rinner genom fingrarna på mig, likt sanden rinner i ett tidglas rinner kontrollen obarmhärtigt ifrån mig, och jag kan inte göra annat än att stå och se på. Farväl kontroll, vi ses aldrig mer igen. För vad gör man, när kroppen är ditt största hatobjekt, när psyket sviker och ingen förstår? Du säger farväl och ser på, samtidigt som allt runt omkring dig försvinner.

Att går förbi minsta lilla yta som kan spegla min så kallade kropp är en mardröm. Kväljningar och hat trängs inom mig och jag biter ihop för att ingen ska märka. För att ingen ska lägga sig i, för att ingen ska kasta lögner rakt i ansiktet på mig som om det vore lätta fjädrar. Det är den raka motsatsen. Varje lögn är blytung att ta emot, att låtsas uppskatta och le till tack. Vad är det för fel på er människor? Ser ni inte vad jag ser? Ett monster, freak, kalla det vad ni vill, men vad det än är så vill jag inte ha med det att göra längre. Förr eller senare kommer någonting gå fel, på ett eller annat sätt. Att försöka känns meningslöst, det finns ingen motivation, inget mod. Försöka duger, heter det, och jag vill så gärna ge det ett försök, men det här blir det sista.

För vad gör man när rätt ansikte fastnat på fel kropp? När världen ljuger för dig och låtsas att allt är okej? Du säger farväl, helt enkelt, och sen försvinner du.

/ S*