26 Augusti

Sedan skolstarten har jag haft en del seriösa tankar angående mitt liv, det som faktiskt är mitt liv, det jag skulle vilja var mitt liv och det som var mitt liv. Det finns för- och nackdelar med de olika perspektiven, och jag vet egentligen inte vilket jag ska tycka bäst om, men för att vara så realistisk som möjligt så håller jag mig till det som ÄR mitt liv. Dock är det ju fortfarande tillåtet att drömma, att fantisera och att hoppas, så jag har en svag tro på det jag vill ska bli mitt liv någon gång, om jag låter det hända och om jag anstränger mig hela vägen. Det förflutna är inget annat än det förflutna, och jag kan inte spola tillbaka tiden hur mycket jag än vill det, för gjort är gjort, och så är det bara.

Förflutet: Jag har kommit på mig själv med att tänka att jag förr var en tråkig jävel, som egentligen inte tillförde världen någonting, som bara existerade utan mål, utan några egentliga förväntningar på framtiden eller på mig själv över huvud taget. Sara för två år sedan var dessutom något som jag personligen skulle vilja kalla mentalt instabil, och jag visste varken ut eller in med mig själv, vilket ibland fick mig att må bra, ibland mindre bra. Ibland mådde jag inte alls. Jag var känslokall på alla plan, förutom ett; jag kände ett slags förakt gentemot mig själv, som var starkare de dagar då jag inte förmådde att må någonting alls. Andra dagar svämmade jag över utav känslor av alla dess slag; jag blev sentimental, förbannad, överlycklig, på gränsen till självmordsbenägen på grund av alla känslor som forsade ur mig utan kontroll. Det gjorde att jag utvecklade en obehaglig vana för att få kontroll över de negativa känslorna, jag blev ett kontrollfreak med smak för blod och det mesta gick snett. När jag tänker närmare på saken är jag glad att det som numera är mitt förflutna faktiskt är över, att den föregående Sara har lämnat över till en helt ny, en lite bättre. Den förra Sara var en beta version, en demo. Den nya Sara är en fullfjädrad version, med brister och förmåner precis som vilken individ som helst.

Framtid: Att drömma om framtiden är en del av livet som alla har rätt till, men det är en rättighet som inte alla vågar utnyttja, som inte alla riktigt vågar utnyttja. Förr var jag en sådan som inte vågade drömma om en framtid, jag var en spdan som tog en dag i taget, utan ett egentligen bry mig om vad som hände, vad som skulle hända, eller vad som kunde hänt för den delen. Liksom för så många andra handlade det för mig om att hitta någonting som jag var bra på och som samtidigt fick mig att må bra och känna mig kreativ och duktig, smart och speciell, på en och samma gång. Jag upptäckte att det inte var helt fel att skriva, och jag upptäckte (om sanningen ska fram så upptäckte jag det inte, jag fick höra det från alla runt omrking mig) att jag var duktig på att skriva, att jag kunde trolla med ord som min svenskalärare en gång sa. Simsalabim, och jag började helt plötsligt drömma om att bli författare, att få skriva historier som skulle få världen att häpna och kippa efter andan. Fotografi var ett annat ämne som dök upp, och jag kom underfund med att det kan vara minst lika målande och beskrivande att beskriva i bild som det kan vara i text. Ty en bild säger mer än tusen ord, eller hur är det? Jag drömmer om att röra om i den här världen, sätta min prägel på den, och det rejält. Jag vill att folk ska minnas mig som någon speciell, någon kreativ och unik person. Jag vill att världen ska lägga märke till mig, Sara Pehrson.

Nutid: Som en någorlunda kreativ och levnadsglad 16-åring, med ett mediokert förflutet, som ibland lutade åt rena katastrofen, och stora drömmar, ligger jag helt rätt i tiden. Det känns som om jag har alla möjligheter i världen, som om jag kan göra exakt vad jag vill, bara jag har viljan och om nödvändigt somliga resurser. Likt den Sara som jag beskrev allra först, det förflutnas Sara, så kan jag fortfarande tycka att livet är överskattat och allmänt fruktansvärt och värdelöst, men det är dock inte på samma extrema nivå som förr. Man lära sig leva med brister och så kallade i-landsproblem, man lär sig leva med att allting inte går som man vill exakt alltid. Och ja, jag tänker slå er alla med häpnad en dag, kanske har jag redan gjort det, men om inte så lovar jag er att den dagen kommer!

/ S*