24 Juli

"Vi får absolut inte tappa kontakten nu efter sommaren, vi måste fortsätta umgås såhär, vi måste hålla ihop Sara!" . Precis så sa du, precis så har du sagt ända sedan i höstas då allt prat om gymnasiet började bli allvar. Du sa det på skolavslutningen, du skrev det i ett mail, du ringde och grät om det, men vad har hänt? Jo, det du sa absolut, verkligen, för allt i världen inte fick hända har du själv lyckats åstadkomma. Du har i princip iscensatt din egen mardröm, och nu undrar jag om det egentligen var en mardröm som du har pratat om i månader? Eller var det bara tomt kallprat för att du skulle framstå som min allra bästa vän?

Sedan sjätte klass har vi två varit oslagbara tillsammans, vi har varit som helan och halvan ungefär, bästa vänner i vått och torrt. Vi har varit bättre än Björne och Snigel, bättre än Nalle Puh och Nasse, bättre än alla andra har vi varit. Men på senare tid har du dragit dig undan, du har rent ut sagt struntat i mig och nästan alla andra. Det började för ett halvår sedan, och du förstår säkert själv när jag menar, det är uppenbart. Innan dess var allting perfekt, men nu har du slagit sönder perfektionen, du har krossat en i stort sett perfekt spegelbild, en perfekt vänskap. Och du vet, man lagar inte spegelbilder med silvertejp, om du trodde det. Från 100% vänskap, till i stort sett 0%, det är inte illa, eller hur? Jag känner knappt dig längre, och jag är osäker på om jag verkligen vill det. Du berättar ingenting, man får höra allting från andra som man defintivt inte trodde skulle veta sådant om dig, och du hör sällan av dig. Ses gör vi aldrig, och om det för en gångs skull händer, så är det en kort stund, för sedan ska du iväg till ja, du vet väl själv. Förhoppningsvis.

Jag vet inte vad jag är mest, besviken eller arg, ledsen eller förvånad, men jag är allt det där, och lite till, på en och samma gång. Och vet du vad jag är dessutom, förutom arg, ledsen, besviken och förvånad? Jo, jag är säker på att ingenting, någonsin, kommer bli som det en gång var, hur mycket vi (jag?) än vill det, hur mycket vi (jag?) än skulle försöka, så har du förstört det där speciella som vi hade, det som höll ihop oss på det sätt som var unikt, som var grunden för dig och mig. Tack vare din förmåga att göra mardrömmar till verklighet, att strunta i de människor som du helt enkelt tar för givet att de alltid ska finnas där för dig hur du än behandlar dem, att bete dig så jävla falskt så det praktiskt taget står LÖGNHALS i pannan på dig. Du har inte bara förstört oss, du har förstört en del av njutningen med att ha sommarlov (för det är väl då bästa vänner ska ha det som bäst tillsammans?), och du har definitvt förstört min tro på att bästa vänner existerar.

Så, den här bloggen är väl den definitiva punkten i vår fyra år långa vänskap, för nu är det slut, jag ger upp. Jag vill inte försöka mer, för varje försök känns som ett steg närmare vår undergång, som ett steg närmare kanten. Men nu skiter jag i hur nära jag är kanten, för jag hoppar ändå. Inga tårar, för det är du inte värd just nu, jag har gråtit tillräckligt. Bara ett bittert farväl.
Tack för fyra år, och jag hoppas att du förstår att det aldrig kommer bli som förut.