19 Oktober

Jag var så rädd, det märktes säkert inte, för jag ville vara modig och stabil för din skull, men jag var så fruktansvärt rädd. När jag såg dig falla ihop gång på gång då vi lyfte dig, när jag såg hur du medvetslös försökte spy upp allt inom dig, när jag insåg att det här var fel, så otroligt fel, då ville jag bara gråta. Jag ville gråta för att du är min bästa vän, för att jag skulle gett vad som helst för att få byta plats med dig och slippa se dig i det tillståndet. Jag ville gråta för att jag älskar dig, och jag insåg inte förrän då hur otroligt mycket du verkligen betyder för mig, hur förbannat jävla tomt mitt liv skulle vara utan dig. Jag är så glad att du mår bra nu, och ändå sitter jag här och gråter. Jag kan inte hjälpa det, men jag har varit så rädd, så orolig. har knappt sovit, ätit eller över huvud taget levt sedan jag fick åka ifrån dig där på akuten, fram tills du ringde och jag fick höra att du verkligen var okej, att min insats hade hjälpt. Du är min hjälte året om, och inatt fick jag vara din, det är sådant bästa vänner gör för varandra. Vad som än händer Linda, så vet du att jag ställer upp, att jag finns här för dig och hjälper till, för du är den finaste, bästa vän jag har, har haft, kommer ha, någonsin.

/ S*