19 Augusti

5 meter, så långt ifrån mig stod du. Vi såg knappt på varandra, än mindre sade vi något till varandra, vi låtsades helt enkelt inte om varandra, och det är det som får mig att tänka. Var det så vi ville ha det? För om jag minns rätt så sa du att du inte ville ha det så att vi skulle ignorera varandra på stan eller liknande, du sa att du ville att vi skulle kunna hälsa och prata lite, men vad hände? Åter igen så går du emot det du själv säger, och jag börjar undra hur falsk en människa kan bli. Men hur falsk du än kan bli, så kan jag inte låta bli att sakna dig med varenda cell i min kropp, sakna varenda minut vi spenderat i varandras sällskap och varenda ord vi sagt till varandra. Jag kan med andra ord inte låta bli att sakna den person som en gång var min bästa vän, att sakna dig.

Det kanske var jag som sade ifrån till slut, men jag bad inte om att det skulle bli såhär, att vi bygger upp en mur mellan oss som är näst intill ogenomtränglig såvida du inte har tonvis med mod och självförtroende, vilket jag inte har i nuläget, vilket jag inte har när det kommer till oss, inte längre. Åter igen har du pressat mig full med förhoppningar om framtiden och om oss, om vår framtid, och åter igen har du slagit hål på dem, likt luften ur en trasig ballong har förhoppningarna pyst ur mig, sakta men säkert. Jag vågar inte längre tro på en så kallad lösning för oss två, för det är i stort sett lika med besvikelse numera.

Jag har inte längre ord för detta fenomen, men jag vill ha tillbaka det vi hade för fyra år sedan, det som varade i fyra år men som tog slut då du började bete dig som en lögnhals. Jag vill ha tillbaka ditt gamla jag, för det är den personen som är min bästa vän, vad som än händer så är hon det, för ditt nya jag är det knappast någon som vill ha till bästa vän, vad jag har hört.

Jag saknar dig, det var det jag ville ha sagt.

/ S*