1 September

Snabba, lätta steg i ett tyst, öde och ekande trapphus. Det är mina steg, det är jag som snabbt och försiktigt springer ifrån dig. Inte för att jag vill eller måste, utan för att det behövs. Trapphuset känns mer som ett tomrum, men jag är inte säker på att jag kan skilja mellan tomrummet i just trapphuset eller det nybildade tomrummet inom mig. Men det behövs, det där tomrummet som bildas inom mig varje gång jag springer nerför de där trapporna, i det där tomma trapphuset, för vi vet hur det blir om vi inte skapar tomrum, hur det blir om vi klamrar oss fast vid varandra dag ut och dag in. Jag lämnar tomrummet i trapphuset och kliver ut i den bitande kylan som får mig att längta tillbaka in till dig, till stunden framför den där filmen, till stunden då jag kröp så nära dig som jag bara kunde. Jag ångrar genast att jag gick från dig, jag kunde trots allt stannat hos dig i alla fall i två timmar till. Men jag behövde gå, vi behövde att jag gick ifrån dig, idag behövde vi det.

Det har hänt förut att vi fått för mycket av varandra, och det har aldrig kommit någonting bra utav det. Tårar, tårar och ännu mer tårar leder till långa telefonsamtal, till långa diskussioner öga mot öga som egentligen bara är en evighetslång tystnad, till en massa löften oss emellan som i slutändan aldrig lyckas. Jag vet inte vad det är vi gör för fel, varken då vi har utnyttjat varandras kärlek till max eller då vi bryter våra löften om att ändra på saker och ting. Men vi gör fel, och ja, det blir rätt efter många om och men, men hur skulle det vara om vi inte gjorde fel, om det blev rätt från början? Det skulle bli som att försöka lära en gammal hund att sitta. Det skulle kosta tid, tårar och tålamod, men för dig är jag villig att betala vad som helst, hur mycket som helst, för jag vet att det är värt det. Vi kan begå fel efter fel, misstag efter misstag, vi an gå igenom helvete efter helvete, men jag kommer ändå tillhöra dig, fysiskt, psykiskt, på alla plan kommer jag tillhöra dig. Jag kan gå ifrån dig hur många gånger som helst, men vi vet båda två att det är bra för oss. Tomma trapphus och bitande kyla till trots, jag älskar dig ändå.

Lite mer än lagom, det är lagom för mig, och jag vet att vi fixar det, för vi har gått igenom så mycket annat tillsammans, det här är en bagatell i jämförelse med en del utav allt det andra vi tvingats klara av. Men från och med nu är det mindre än normalt, jag behöver det, du behöver det, men framförallt så behöver vi det, och det är vad vi behöver som är viktigast för mig.

/ S*