Det kommer smygande utan att jag har en aning om det, likt en smidig katt kommer det närmare och jag anar fortfarande ingenting, förräns det redan är försent. Det dunkar, det är smärta till hundra procent och den försvinner inte hur mycket jag än bönar och ber om det. Jag blir slav under en obarmhärtig slavdrivares piska som utan att bry sig om mina tysta skrik och svidande tårar fortsätter att piska mig tills min insida blöder. Tröstande ord och smärtstillande i otroliga mängder till trots, smärtan biter sig fast och släpper inte taget ens en sekund. Flera dagar i veckan, flera timmar åt gången slår den till, förhäxar mig, paralyserar mig och infekterar mig med ren smärta.
Tablett efter tablett, märke efter märke, ingenting hjälper och till slut är det jag och mitt psyke som ensamma får slåss emot monstret i mitt huvud. Jag har hört någon säga att "Ensam är stark", men jag tvivlar så starkt på de orden då jag ensam i mörkret sitter här och skriver med en monoton smärta som dunkar mot pannbenet, för det här är ingenting jag klarar av ensam. Jag har smärta för en hel värld just nu, och samtidigt som jag vill bli av med den, så önskar jag inte ens min värsta fiende en sådan här smärta. Det är fruktansvärt.
Andra kallar det migrän, jag kallar det ett helvete.
/ S*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh, ingen borde få känna såhär. Migrän borde bannlysas och portas från vår värld. Jag lider med dig, jag hoppas att du snart slipper helvetet. För jag håller med dig, det är ett helvete. <3
Skicka en kommentar