Hur mycket otur är egentligen lämpligt för en människa att uppleva under ett och samma dygn? Min dos av otur under det senaste dynget har definitivt överskridit min årliga gräns, och nu känns det bara som om jag inte kommer kunna göra ett rätt vad jag än försöker mig på. Otur sänker självförtroendet, och mitt självförtroende är nu nere i botten. Jag känner mig klumpig, glömsk, oförsiktig, you name it, och allt detta pågrund av en dags missöden.
Ett krossat glas, en glasbit i munnen, ett glas vatten uppochner, en borttappad mobil och en förlorad tjugolapp hjälpte mig att känna mig totalt värdelös och så fruktansvärt överflödig. Jag behövde inte det här. Jag har precis gått igenom en fruktansvärd helg fylld med oro och rädsla, och med ett mentalt humör som inte är på topp så blev den här dagen tusen gånger värre än den hade inträffat om exempelvis en vecka. Att jag sedan känner mig obeskrivligt ensam och missförstådd gör inte saken bättre, och jag anar hur kvällen kommer sluta. Fokus på helt andra saker än vad det borde och allmän irritation kring minsta störningsmoment. Jag är ett levande misslyckande.
Jag ville bara gråta när jag cyklade hem. Backe upp, backe ner, men tårarna kom bara uppåt, längre tillät jag de inte att komma. Innerst inne inser jag att jag inte borde gråta, utan ta tag i mig själv och inse att realistiskt tänkande kanske inte är helt fel alltid, men det är svårt när ensamhet och en känsla av katastrof vilar över en. Det är svårt, och nu kom tårarna längre än bara upp till kanten på ögat.
En malplacerad otursdag är mer än bara en otursdag, den är rena helvetet.
/ S*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar