14 Juli

Jag trodde att jag kunde förvänta mig i alla fall lite stöd ifrån dig, kanske ett par uppmuntrande ord, ett sms, vad som helst som skulle visat att du faktiskt bryr dig. Aldrig. Jag berättade exakt vad det var, varför jag mådde som jag gjorde och varför allting blev som det blev, för att du frågade. Du frågade, jag svarade. Men när jag sen berättat allt det jobbiga, allt det hemska som får mig att vilja kräkas, rent ut sagt försvinna bara jag tänker på det, då blev du tyst. Det var flera dagar sedan jag berättade det, och du har fortfarande inte sagt någonting. Ingenting. Helt tyst från din sida. Och nu är det försent, du behöver inte säga mågonting. Att du inte sa någonting redan från början säger mig allt.

Med andra ord är du precis som alla andra, en blodsugande jävla igel som suger ur mig alla detaljer bara för att få höra så mycket som möjligt, för att vara den som vet mest och för att i slutändan också vara den som bryr sig minst, för att vara den som sviker mest, sårar djupast. Om du någonsin sett dig själv som en bra vän, så snälla, för alla andras skull, tänk om. För det räcker väl med att du gjort en besviken, eller hur?

/S*