7 Maj

Jag vet inte var jag ska börja..
Han var min bästa vän, och han var inte bara en katt nej, han var mer än en katt för mig. Svartvit päls, bärnstensgula ögon, små fötter, litet huvud, stor svans, det var min bästa vän. Eller inte var, han ÄR min bästa vän, även om han är ... borta.
Han rycktes bort från mig så fort, jag hann bara gråta, aldrig tänka på vad det skulle betyda för mig att han försvann. Men nu vet jag, och jag gråter fortfarande och jag kan inte sluta, trots att mina ögonlock är så svullna så jag knappt ser någonting. Nu vet jag, att ingenting kommer bli sig lik, vare sig i min omgivning eller i mig. Jag hoppar till varje gång jag ser en katt i ögonvrån, hoppas på att det är han, att det inte var han som tog sitt sista andetag i min famn igår, att det var någon annan, en klon kanske, men min trötta hjärna spelar mig en massa spratt, vilket får mig att gråta ännu mer.
Jag minns den dagen då jag hittade honom. Jag minns att jag hade varit någonstans, eller kanske hade jag bara gått en promenad, och jag var i sällskap med Linda. Plötsligt hörde jag förtvivlade små pip från en buske, och jag stannade och lockade, för jag kände på mig att det var en katt. Ut ur busken kommer den minsta, sötaste och rundaste katt jag någonsin sett. Han hoppar upp i mina armar och fortsätter att jama, nu lite lyckligare, med små blå ögon som ser på mig. Det var kärlek vid första ögonkastet. Han var det underbaraste på fyra ben som jag någonsin sett, han var helt fantastisk. Jag tog hem honom, gav honom mat, lät honom träffa de andra katterna, introducerade honom för övriga familjen, och ja, på den vägen är det. Ingen tycktes sakna honom, till min stora glädje, så han stannade hos mig. Fram tills igår ..
Även om han var katt, så förstod han mig, och jag förstod honom, och det är det som är så svårt just nu, att den som antagligen förstod mig bäst i hela världen, är borta, och han kommer aldrig tillbaka. Han var det finaste jag någonsin haft, ingenting kommer kunna ersätta honom, aldrig aldrig aldrig.
Men nu är han borta, och jag kan inte acceptera det, jag bara gråter, gråter, gråter och jag blir bara tröttare och tröttare. Jag fixar det inte utan honom, utan Belsebub, han var ju mitt allt, i stort sett, det värdefullaste jag hade, och han var alltid den som tröstade mig i slutändan, men vem ska trösta mig nu? Nu när Belsebub är borta, vem ska trösta Sara då? För jag klarar det inte själv ...

En lång blogg om hur förtvivlad jag är just nu, men jag kan inte skriva mer nu. Tangentbordet är vått av tårar, och huvudvärken hotar att spränga mitt stackars huvud. Men Belsebub, bara för att jag slutar här betyder det inte att jag har glömt dig, för jag kommer aldrig glömma dig, kommer aldrig tillåta mig själv till något sådant. För jag älskar dig, det vet du, för det sa jag till dig igår innan du försvann.

Jag tänker på dig, älskade kissekatt .