lördag 1 november 2008

11 November

Jag längtar tillbaka till stjärnklara nätter framför en porlande älv där stjärnorna speglar sig. Jag längtar tillbaka till den veckan då det bara var du och jag och stjärnorna. Det var den bästa veckan i mitt liv. Den var fylld utav frisk luft, för till skillnad från här hemma så är luften där uppe inte infekterad utav avgaser. Den var fylld utav lugn, för här hemma får man aldrg lugn och ro. Den var fylld utav kärlek till tusen, för här hemma försvinner kärleken ofta i allt annat runt omkring. Den var fylld utav lycka.

Jag trodde att jag hade upplevt lycka innan jag kom dit, innan jag såg stjärnorna på riktigt, men så fel jag hade! Lycka behöver inte vara en ny ipod, ett MVG eller en komplimang, den kan vara så simpel som en himmel fylld utav miljarder stjärnor som blinkar ner mot dig där du står och huttrar utanför en liten stuga i södra Norrland, stjärnor som du aldrig tidigare har sett. Förrän nu. Förrän du visade mig det. Du förstår inte hur tacksam jag är för att du ville ta med mig dit, för du inser nog inte vad du egentligen har visat mig. Du har visat mig så mycket mer än en enrumsstuga, en älv, en liten by vid namn Vallsta, ett spökhus och ett utedass, för du har visa mig vad riktig lycka innebär. För där uppe, med dig, var jag så lycklig så jag nästan kunde ta på känslan som bara strömmade ur mig.

Jag undrar om jag någonsin kommer kunna känna samma slags lycka här hemma som jag gjorde där framför älven, under stjärnorna. Sanningen att säga så tror jag faktiskt inte det. Jag lämnade en liten bit av lyckan i Vallsta då jag tog tåget därifrån till Ljusdal. Jag lämnade en liten bit i Ljusdal när jag tog tåget därifrån till Huddiksvall. I Huddiksvall lämnade jag resten då jag klev på tåget hem mot Lund. När jag kom hem fanns bara minnet utav den kvar, och det är det som får mig att i stället för gråtandes ta mig igenom dagarna leende. Det är minnet utav det som håller mig vid liv när allt känns svårt. För när allt känns meningslöst och hemskt, tänker jag på stjärnorna som väntar på mig högre upp i landet, och allt känns då så mycket bättre, för jag kan inte svika dem.

/ S*

1 kommentar:

Anonym sa...

du skriver väldigt fint. jag tycker om dina ord, massvis. dom berör :)