söndag 15 mars 2009

14 Mars

Regnet öser ner, och kvar står jag, ensam och så fruktansvärt övergiven. Salta tårar blandas med iskalla regndroppar på min kind, men jag känner inte hur de sakta rinner ner, ner, ner, för att slutligen falla mot marken. Jag känner ingenting. Jag är tom på känslor, tom på tankar. Jag är ett tomt, fuktigt skal som ensam lutar mig mot väggen, i sällskap utav miljontals regndroppar, men ensam in i själen.

Du försvann utan ett ord, du cyklade in i mörkret och kvar stod jag, i skenet från en gatulampa som föga smickrande kastade sitt spöklika sken över mitt fuktiga skal, i regndropparnas väg stod jag med mina bittra tårar. Illamående och rädd, osynlig och obetydlig står jag där, i kylan, i regnet, i det gula skenet från gatulyktan, men ändå så långt in i mörkret det går att komma.

Jag inser att jag har gjort fel ännu en gång, för det är ju alltid jag som gör fel utav oss två. Det är ju alltid jag som letar efter fel, det är ju alltid jag som ska se det negativa i en uppenbarligen perfekt situation. Det är ju alltid jag som bryr mig tills varenda nerv i min kropp skriker efter uppmärksamhet, efter medlidande, efter vad som helst, bara jag blir sedd. Men du ser mig aldrig. Du ser bara mitt fuktiga skal, som nu är dränkt i tårar och regn, men mig, mig ser du aldrig.

Och det är ju också tack vare mig själv som jag står ute i regnet och gråter med tänderna skallrande i kylan. För du gör ju aldrig fel, för hur kan man göra fel då man inte bryr sig? Hur kan man göra fel då man bara ser på, då man inte deltar? Du gör aldrig fel, enligt dig själv, men om du bara öppnade dina ögon för en kort sekund och såg mig, mig i stället för det där fuktiga skalet som stirrar med tom blick ut i regnet, då skulle du förstå att även du gör fel.