Det är svårt att inte alltid låtsas om blickarna man får på bussen eller på stan, kommentarerna som idioter fäller då de tror att man inte hör. Det är svårt att låta bli att inte stirra tillbaka då folk med stora ögon glor rakt på en, totalt utan den minsta lilla skymt av diskretion. Och det är svårt att förstå varför folk över huvud taget stirrar, viskar och kommenterar, när man egentligen inte är någonting annat än en simpel människa på bussen, precis som dem. Så, finns det någon som skulle kunna förklara detta fenomen för mig, varför folk alltid ska betrakta folk som ser annorlunda ut än de själva som någon slags cirkusattraktion?
Jag själv glor inte snett på varenda människa som inte ser likadan ut som jag själv, för i så fall skulle mina ögon rent ut sagt stirra bak i nacken på mig, och jag är inte typen som väljer att kommentera en annan människas utseende så pass högt så att personen i fråga hör, utan jag försöker i så fall hålla min åsikt för mig själv. För jag vet ju hur det är, när folk kommenterar så du hör, när folk gör andra uppmärksamma på hur man ser ut. Jag valde inte att få all den här uppmärksamheten då jag valde på vilket sätt jag ville klä och sminka mig, hur jag ville se ut helt enkelt, men det följde med som någon slags bonus, en bonus som jag knappast skulle sakna om den plötsligt försvann.
Vad är det folk är rädda för? För jag är varken satanist, seriemördare eller knarkare, tro det eller ej, jag är ingenting av det där, så vad är det då folk är rädda för? Är de rädda för allt det som inte är som de själva? Om fallet är så så har mänskligheten inte långt kvar, det är ett som är säkert.
"Jävla emo, stick och skär dig" eller "Ser du som hon ser ut? Herregud!" eller "Undrar vad hennes föräldrar säger om att hon ser ut sådär". Exempel på vad man har fått höra i sina dagar, och jag lovar, det finns hur många versioner på alla tre exempel som helst, beroende på vem de kommer ifrån. Första exemplet är hormonstinna tonåringar som knappt vet vad emo är för något, de bara antar att alla som ser ut som jag leker med vassa föremål på fritiden. Den andra kommer för det mesta från tjejer eller killar som hakat på trenden som "stekare", eller snobbar, helt enkelt. Och det tredje är väl uppenbart? Pensionärer eller medelålders kvinnor/män. Man lär sig att inte bry sig, man lär sig att inte visa långfingret så fort man får en kommentar, och man lär sig att livet inte alltid är schysst att leva. Man lär sig att leva med idioter, kort sagt.
Jag tänker däremot inte börja klä eller sminka mig annorlunda bara för att det finns människor som inte vet vad ordet "acceptans" eller "respekt" innebär. Jag tänker inte vänta på att världen ska acceptera mig för den jag är, för världen begår ett stort misstag då den tror att jag helt plötsligt ska börja tugga i mig människokött eller proppa mig full med diverse olagliga substanser. För jag är inte sådan, men världen är däremot trångsynt. Tråkigt men sant.
/ S*
torsdag 31 juli 2008
onsdag 30 juli 2008
30 Juli
Schema för augusti. Känns onödigt vuxet, men också onödigt smart. Ser nu att det är mer jobb än nöje (om man bortser från Malmöfestivalen), så vill du ändra på det så är du mer än välkommen att boka mig!
1 augusti - Grattis Per : >
jobba 11:15-15:00
2 augusti - jobba 11:45-16:00
Träffa Linda för första gången på en månad <3
3 augusti - jobba 11:00-16:00
4 augusti -
5 augusti - Star Wars maraton (alla filmer!)
6 augusti - Star Wars maraton forts.
7 augusti -
8 augusti -
9 augusti - jobba 12:00-16:00
10 augusti - jobba 13:00-16:00
11 augusti - Grattis Lydia : >
jobba 11:00-15:00
12 augusti -
13 augusti -
14 augusti -
15 augusti - MALMÖFESTIVALEN !
16 augusti - jobba 12:00-15:45
MALMÖFESTIVALEN !
17 augusti . jobba 12:00-19:00
MALMÖFESTIVALEN !
18 augusti - MALMÖFESTIVALEN !
19 augusti - MALMÖFESTIVALEN !
20 augusti - Skolan börjar - Ljud&Bildskolan Media, here I come !
MALMÖFESTVALEN !
21 augusti - MALMÖFESTIVALEN
22 augusti - Grattis Rebecca : >
MALMÖFESTIVALEN !
23 augusti - jobba 11:00-15:00
24 augusti -
25 augusti -
26 augusti -
27 augusti -
28 augusti -
29 augusti -
30 augusti -
I övrigt har jag inte mycket att säga, antar att det kommer ett nytt deprimerande blogginlägg inom kort, precis som vanligt, tills dess får ni leva utan mig .
/ S*
1 augusti - Grattis Per : >
jobba 11:15-15:00
2 augusti - jobba 11:45-16:00
Träffa Linda för första gången på en månad <3
3 augusti - jobba 11:00-16:00
4 augusti -
5 augusti - Star Wars maraton (alla filmer!)
6 augusti - Star Wars maraton forts.
7 augusti -
8 augusti -
9 augusti - jobba 12:00-16:00
10 augusti - jobba 13:00-16:00
11 augusti - Grattis Lydia : >
jobba 11:00-15:00
12 augusti -
13 augusti -
14 augusti -
15 augusti - MALMÖFESTIVALEN !
16 augusti - jobba 12:00-15:45
MALMÖFESTIVALEN !
17 augusti . jobba 12:00-19:00
MALMÖFESTIVALEN !
18 augusti - MALMÖFESTIVALEN !
19 augusti - MALMÖFESTIVALEN !
20 augusti - Skolan börjar - Ljud&Bildskolan Media, here I come !
MALMÖFESTVALEN !
21 augusti - MALMÖFESTIVALEN
22 augusti - Grattis Rebecca : >
MALMÖFESTIVALEN !
23 augusti - jobba 11:00-15:00
24 augusti -
25 augusti -
26 augusti -
27 augusti -
28 augusti -
29 augusti -
30 augusti -
I övrigt har jag inte mycket att säga, antar att det kommer ett nytt deprimerande blogginlägg inom kort, precis som vanligt, tills dess får ni leva utan mig .
/ S*
torsdag 24 juli 2008
24 Juli
"Vi får absolut inte tappa kontakten nu efter sommaren, vi måste fortsätta umgås såhär, vi måste hålla ihop Sara!" . Precis så sa du, precis så har du sagt ända sedan i höstas då allt prat om gymnasiet började bli allvar. Du sa det på skolavslutningen, du skrev det i ett mail, du ringde och grät om det, men vad har hänt? Jo, det du sa absolut, verkligen, för allt i världen inte fick hända har du själv lyckats åstadkomma. Du har i princip iscensatt din egen mardröm, och nu undrar jag om det egentligen var en mardröm som du har pratat om i månader? Eller var det bara tomt kallprat för att du skulle framstå som min allra bästa vän?
Sedan sjätte klass har vi två varit oslagbara tillsammans, vi har varit som helan och halvan ungefär, bästa vänner i vått och torrt. Vi har varit bättre än Björne och Snigel, bättre än Nalle Puh och Nasse, bättre än alla andra har vi varit. Men på senare tid har du dragit dig undan, du har rent ut sagt struntat i mig och nästan alla andra. Det började för ett halvår sedan, och du förstår säkert själv när jag menar, det är uppenbart. Innan dess var allting perfekt, men nu har du slagit sönder perfektionen, du har krossat en i stort sett perfekt spegelbild, en perfekt vänskap. Och du vet, man lagar inte spegelbilder med silvertejp, om du trodde det. Från 100% vänskap, till i stort sett 0%, det är inte illa, eller hur? Jag känner knappt dig längre, och jag är osäker på om jag verkligen vill det. Du berättar ingenting, man får höra allting från andra som man defintivt inte trodde skulle veta sådant om dig, och du hör sällan av dig. Ses gör vi aldrig, och om det för en gångs skull händer, så är det en kort stund, för sedan ska du iväg till ja, du vet väl själv. Förhoppningsvis.
Jag vet inte vad jag är mest, besviken eller arg, ledsen eller förvånad, men jag är allt det där, och lite till, på en och samma gång. Och vet du vad jag är dessutom, förutom arg, ledsen, besviken och förvånad? Jo, jag är säker på att ingenting, någonsin, kommer bli som det en gång var, hur mycket vi (jag?) än vill det, hur mycket vi (jag?) än skulle försöka, så har du förstört det där speciella som vi hade, det som höll ihop oss på det sätt som var unikt, som var grunden för dig och mig. Tack vare din förmåga att göra mardrömmar till verklighet, att strunta i de människor som du helt enkelt tar för givet att de alltid ska finnas där för dig hur du än behandlar dem, att bete dig så jävla falskt så det praktiskt taget står LÖGNHALS i pannan på dig. Du har inte bara förstört oss, du har förstört en del av njutningen med att ha sommarlov (för det är väl då bästa vänner ska ha det som bäst tillsammans?), och du har definitvt förstört min tro på att bästa vänner existerar.
Så, den här bloggen är väl den definitiva punkten i vår fyra år långa vänskap, för nu är det slut, jag ger upp. Jag vill inte försöka mer, för varje försök känns som ett steg närmare vår undergång, som ett steg närmare kanten. Men nu skiter jag i hur nära jag är kanten, för jag hoppar ändå. Inga tårar, för det är du inte värd just nu, jag har gråtit tillräckligt. Bara ett bittert farväl.
Tack för fyra år, och jag hoppas att du förstår att det aldrig kommer bli som förut.
Sedan sjätte klass har vi två varit oslagbara tillsammans, vi har varit som helan och halvan ungefär, bästa vänner i vått och torrt. Vi har varit bättre än Björne och Snigel, bättre än Nalle Puh och Nasse, bättre än alla andra har vi varit. Men på senare tid har du dragit dig undan, du har rent ut sagt struntat i mig och nästan alla andra. Det började för ett halvår sedan, och du förstår säkert själv när jag menar, det är uppenbart. Innan dess var allting perfekt, men nu har du slagit sönder perfektionen, du har krossat en i stort sett perfekt spegelbild, en perfekt vänskap. Och du vet, man lagar inte spegelbilder med silvertejp, om du trodde det. Från 100% vänskap, till i stort sett 0%, det är inte illa, eller hur? Jag känner knappt dig längre, och jag är osäker på om jag verkligen vill det. Du berättar ingenting, man får höra allting från andra som man defintivt inte trodde skulle veta sådant om dig, och du hör sällan av dig. Ses gör vi aldrig, och om det för en gångs skull händer, så är det en kort stund, för sedan ska du iväg till ja, du vet väl själv. Förhoppningsvis.
Jag vet inte vad jag är mest, besviken eller arg, ledsen eller förvånad, men jag är allt det där, och lite till, på en och samma gång. Och vet du vad jag är dessutom, förutom arg, ledsen, besviken och förvånad? Jo, jag är säker på att ingenting, någonsin, kommer bli som det en gång var, hur mycket vi (jag?) än vill det, hur mycket vi (jag?) än skulle försöka, så har du förstört det där speciella som vi hade, det som höll ihop oss på det sätt som var unikt, som var grunden för dig och mig. Tack vare din förmåga att göra mardrömmar till verklighet, att strunta i de människor som du helt enkelt tar för givet att de alltid ska finnas där för dig hur du än behandlar dem, att bete dig så jävla falskt så det praktiskt taget står LÖGNHALS i pannan på dig. Du har inte bara förstört oss, du har förstört en del av njutningen med att ha sommarlov (för det är väl då bästa vänner ska ha det som bäst tillsammans?), och du har definitvt förstört min tro på att bästa vänner existerar.
Så, den här bloggen är väl den definitiva punkten i vår fyra år långa vänskap, för nu är det slut, jag ger upp. Jag vill inte försöka mer, för varje försök känns som ett steg närmare vår undergång, som ett steg närmare kanten. Men nu skiter jag i hur nära jag är kanten, för jag hoppar ändå. Inga tårar, för det är du inte värd just nu, jag har gråtit tillräckligt. Bara ett bittert farväl.
Tack för fyra år, och jag hoppas att du förstår att det aldrig kommer bli som förut.
måndag 14 juli 2008
14 Juli
Jag trodde att jag kunde förvänta mig i alla fall lite stöd ifrån dig, kanske ett par uppmuntrande ord, ett sms, vad som helst som skulle visat att du faktiskt bryr dig. Aldrig. Jag berättade exakt vad det var, varför jag mådde som jag gjorde och varför allting blev som det blev, för att du frågade. Du frågade, jag svarade. Men när jag sen berättat allt det jobbiga, allt det hemska som får mig att vilja kräkas, rent ut sagt försvinna bara jag tänker på det, då blev du tyst. Det var flera dagar sedan jag berättade det, och du har fortfarande inte sagt någonting. Ingenting. Helt tyst från din sida. Och nu är det försent, du behöver inte säga mågonting. Att du inte sa någonting redan från början säger mig allt.
Med andra ord är du precis som alla andra, en blodsugande jävla igel som suger ur mig alla detaljer bara för att få höra så mycket som möjligt, för att vara den som vet mest och för att i slutändan också vara den som bryr sig minst, för att vara den som sviker mest, sårar djupast. Om du någonsin sett dig själv som en bra vän, så snälla, för alla andras skull, tänk om. För det räcker väl med att du gjort en besviken, eller hur?
/S*
Med andra ord är du precis som alla andra, en blodsugande jävla igel som suger ur mig alla detaljer bara för att få höra så mycket som möjligt, för att vara den som vet mest och för att i slutändan också vara den som bryr sig minst, för att vara den som sviker mest, sårar djupast. Om du någonsin sett dig själv som en bra vän, så snälla, för alla andras skull, tänk om. För det räcker väl med att du gjort en besviken, eller hur?
/S*
torsdag 10 juli 2008
10 Juli
Finns det en så kallad Döden? Jag kan definitivt inte förklara varför jag har brjat tänka på det här, det kan ha med boken jag läser att göra, men när jag väl tänker på det så kan jag inte låta bli att tycka att det är intressant. Finns det en person/varelse/odefinierbar skepnad som man kan kalla för Döden? Eller är döden bara en händelse, ett moment i människans liv? Jag vill tro att det är mer, för jag vill inte vandra runt här i x antal år till bara för att tills slut få uppleva .. ingenting. Så jag har tänkt, länge och väl, på hur det skulle kunna vara, och jag kom fram till att det måste finnas någon/något som kan kalla sig för Döden, i stil med liemannen ungefär. Det skulle göra döden till en otroligt mycket häftigare upplevelse om det var så, eller? Jag har tänkt mig döden i tre "versioner", dock är alla fruktansvärt skruvade och för en del säkert helt orimliga, men för mig känns det absolut som ett alternativ.
Version 1.0 : Döden & pekfingret - Den brutalaste av de tre versionerna, helt klart. Tänk dig att du är mitt uppe i dödsögonblicket, och helt plötsligt får du syn på denne någon/något som vi kallar för Döden. Han kommer emot dig, och pekar okänsligt och obarmhärtigt rakt in i en värld full av okända platser och föremål, den värld dit du SKA, inga kompromisser, du ska dö här och nu, punkt slut, inget att snacka om. Den här versionen är antagligen den som främst används vid mord/avrättningar, du har helt enkelt inget val, för du ska dö.
Version 2.0 : Döden & hulahula-flickorna - En version som man kan skratta åt, samt en version som vänder sig till personer som lider utav en dödlig sjukdom. Låt oss tänka att du har en hemsk, obotlig sjukdom som kommer att ta livet av dig, och nu, just idag, är det meningen att du ska ryckas ifrån dina nära och kära. Döden gör entré i sällskap med tre eller fyra hulahula flickor, precis som de dansöserna som du sett i filmer, med blommor kring halsen och kokosnötter och hela köret. De ställer sig bredvid dig och dansar, en lugn, trygg dans, precis som för att vagga dig in i vetskapen om att det inte är någonting att vara rädd för, att allt kommer att gå bra och att allting kommer att bli bra. Sen är det över. Du praktiskt taget somnar in till takterna av Hawaii musik och i det sista andetaget du drar känner du lukten utav hav, frihet och kokosnötter.
Version 3.0 : Döden & telefonsamtalet - Den här versionen är den enda versionen där Döden faktiskt ger dig en chans. Du vill ta livet av dig, och antingen så proppar du i dig varenda tablett du kan komma åt eller så kanske du väljer att ligga i badkaret och släppa en elektrisk apparat rakt ner i vattnet eller så .. det finns många alternativ. Hur som helst, du vill bort, du vill dö och du gör det du bestämt dig för. Döden dyker upp med ett bekymrat mumlande och från ingenstans trollar han fram den modernaste mobiltelefonen du kan tänka dig, och trycker in ett fruktansvärt långt nummer. Efter många om och men är det slutligen någon som svarar i andra änden (Dödens boss, förmodligen). De pratar länge, flera minuter, och det de pratar om är huruvida du ska få dö eller inte. Så antingen dör du, eller så gör du det inte, och du får då skämmas inför dina nära och kära för vad du hade tänkt göra. Den hä versionen används dock inte bara vid självmordsförsök, utan också vid naturliga dödsfall.
Tre versioner. Ett liv. En död. Vilken version vill du helst vara med om?
/S*
Version 1.0 : Döden & pekfingret - Den brutalaste av de tre versionerna, helt klart. Tänk dig att du är mitt uppe i dödsögonblicket, och helt plötsligt får du syn på denne någon/något som vi kallar för Döden. Han kommer emot dig, och pekar okänsligt och obarmhärtigt rakt in i en värld full av okända platser och föremål, den värld dit du SKA, inga kompromisser, du ska dö här och nu, punkt slut, inget att snacka om. Den här versionen är antagligen den som främst används vid mord/avrättningar, du har helt enkelt inget val, för du ska dö.
Version 2.0 : Döden & hulahula-flickorna - En version som man kan skratta åt, samt en version som vänder sig till personer som lider utav en dödlig sjukdom. Låt oss tänka att du har en hemsk, obotlig sjukdom som kommer att ta livet av dig, och nu, just idag, är det meningen att du ska ryckas ifrån dina nära och kära. Döden gör entré i sällskap med tre eller fyra hulahula flickor, precis som de dansöserna som du sett i filmer, med blommor kring halsen och kokosnötter och hela köret. De ställer sig bredvid dig och dansar, en lugn, trygg dans, precis som för att vagga dig in i vetskapen om att det inte är någonting att vara rädd för, att allt kommer att gå bra och att allting kommer att bli bra. Sen är det över. Du praktiskt taget somnar in till takterna av Hawaii musik och i det sista andetaget du drar känner du lukten utav hav, frihet och kokosnötter.
Version 3.0 : Döden & telefonsamtalet - Den här versionen är den enda versionen där Döden faktiskt ger dig en chans. Du vill ta livet av dig, och antingen så proppar du i dig varenda tablett du kan komma åt eller så kanske du väljer att ligga i badkaret och släppa en elektrisk apparat rakt ner i vattnet eller så .. det finns många alternativ. Hur som helst, du vill bort, du vill dö och du gör det du bestämt dig för. Döden dyker upp med ett bekymrat mumlande och från ingenstans trollar han fram den modernaste mobiltelefonen du kan tänka dig, och trycker in ett fruktansvärt långt nummer. Efter många om och men är det slutligen någon som svarar i andra änden (Dödens boss, förmodligen). De pratar länge, flera minuter, och det de pratar om är huruvida du ska få dö eller inte. Så antingen dör du, eller så gör du det inte, och du får då skämmas inför dina nära och kära för vad du hade tänkt göra. Den hä versionen används dock inte bara vid självmordsförsök, utan också vid naturliga dödsfall.
Tre versioner. Ett liv. En död. Vilken version vill du helst vara med om?
/S*
torsdag 3 juli 2008
3 Juli
Allting blir fel, allting går åt helvete och jag kan bara stå bredvid och se på när jag själv blir mindre och mindre. Det gör ont att tänka, att tänka samma saker hela tiden och inte veta varför man tänker på det, varför man hae börjat känna såhär. Det gör ont, ont, ont. Jag vill bara stänga in mig på rummet, stänga av mobilen, sluta existera och inte ha någon som helst kontakt med någon.
Snart kommer alla sluta bry sig, helt klart. Jag är trots allt bara typen som gnäller, jag är den typen som folk tror hittar på en massa saker för att få någon slags sympati, någon slags uppmärksamhet. Jag är trött på det. Kan folk inte bara tro på vad man säger? På vad man känner och tycker? Nej, folk älskar att stämpla mig som lögnare, svikare och ett stort jävla fiasko. Folk får tro vad de vill nu, jag har slutat bry mig, för jag kan inte göra någonting åt saken hur som helst, jag är trots allt inte något jävla helgon.
Det är varken en lögn, ett skämt eller ett försök till sympatipoäng från någon, det bara är såhär. Allting är skit just nu, och det får vara så, för jag vet inte vad jag kan göra för att få det att bli bättre, för att få det att försvinna och lämna mig ifred. Jag vet verkligen inte. Jag vet ingenting.
/S*
Snart kommer alla sluta bry sig, helt klart. Jag är trots allt bara typen som gnäller, jag är den typen som folk tror hittar på en massa saker för att få någon slags sympati, någon slags uppmärksamhet. Jag är trött på det. Kan folk inte bara tro på vad man säger? På vad man känner och tycker? Nej, folk älskar att stämpla mig som lögnare, svikare och ett stort jävla fiasko. Folk får tro vad de vill nu, jag har slutat bry mig, för jag kan inte göra någonting åt saken hur som helst, jag är trots allt inte något jävla helgon.
Det är varken en lögn, ett skämt eller ett försök till sympatipoäng från någon, det bara är såhär. Allting är skit just nu, och det får vara så, för jag vet inte vad jag kan göra för att få det att bli bättre, för att få det att försvinna och lämna mig ifred. Jag vet verkligen inte. Jag vet ingenting.
/S*
onsdag 2 juli 2008
2 Juli
Förvirrad, förvirrad, förvirrad. Mitt tillstånd stavas F-Ö-R-V-I-R-R-A-D.
Jag vet inte vad som har hänt med mig, eller vad som har hänt med något, Helt plötsligt känns allt och alla helt fel för mig, precis som om jag måste börja om från noll, från scratch när det gäller allt. Hitta nytt, skapa nytt, bygga upp nytt. Jag sitter på botten i ett svart jävla hål och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig härifrån, och det finns ingen som förstår att jag kanske behöver en stege, ett handtag, vad som helst, för ingen orkar engagera sig i någon annans människa liv i mer än högst ett par minuter. Men ett par minuter under en hel livstid är som ett sandkorn i öknen, ungefär.
Jag frågar mig själv samma fråga tusentals gånger varje dag : Varför skulle allt och alla vara fel? Och jag ger mig själv samma svar tusentals gånger varje dag : Varför skulle det inte vara det? Allt som är ett varför, är ju lika mycket ett Varför inte?
Alla omkring mig känns bara överflödiga just nu, precis som om jag egentligen inte känner dem, de finns bara till hands för att jag inte ska vara totalt bortglömd. Det känns som om alla gör sig till, låtsas och ljuger om sig själva, om vad de vill, kan, bryr sig om och så vidare. Genomskinliga spöken som svävar runt omkring mig och ljuger tills de till slut inte syns mer. Men vad ska man säga till dem? "Du, jag tror att du bara är ett stort jävla skämt egentligen, skulle du bara kunna lämna mig ifred?". Hur fel skulle inte det vara? Fel både mot mig själv och mot dem. Det är väl som med allt annat här i livet, man måste ge det en chans och se bortom alla fasader och lögner. Men om allt är en lögn då? Vad ska jag då bortse ifrån? Tusen frågor till som det inte finns svar på ...
Sammanfattning : Jag är förvirrad, bortkommen, efterbliven och gnällig just nu, det finns ingen vettig person på denna jord att prata med vare sig om det ena eller det andra och visst, min blogg är ett skämt. Liksom du, du, du och du.
Pax för ett varmt bubbelbad fullt med tankar och svar, jag kanske till och med kommer underfund med att allt det jag nyss skrev var ett påhitt, att det bara var en inbillning. Right ..
/ S*
Jag vet inte vad som har hänt med mig, eller vad som har hänt med något, Helt plötsligt känns allt och alla helt fel för mig, precis som om jag måste börja om från noll, från scratch när det gäller allt. Hitta nytt, skapa nytt, bygga upp nytt. Jag sitter på botten i ett svart jävla hål och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig härifrån, och det finns ingen som förstår att jag kanske behöver en stege, ett handtag, vad som helst, för ingen orkar engagera sig i någon annans människa liv i mer än högst ett par minuter. Men ett par minuter under en hel livstid är som ett sandkorn i öknen, ungefär.
Jag frågar mig själv samma fråga tusentals gånger varje dag : Varför skulle allt och alla vara fel? Och jag ger mig själv samma svar tusentals gånger varje dag : Varför skulle det inte vara det? Allt som är ett varför, är ju lika mycket ett Varför inte?
Alla omkring mig känns bara överflödiga just nu, precis som om jag egentligen inte känner dem, de finns bara till hands för att jag inte ska vara totalt bortglömd. Det känns som om alla gör sig till, låtsas och ljuger om sig själva, om vad de vill, kan, bryr sig om och så vidare. Genomskinliga spöken som svävar runt omkring mig och ljuger tills de till slut inte syns mer. Men vad ska man säga till dem? "Du, jag tror att du bara är ett stort jävla skämt egentligen, skulle du bara kunna lämna mig ifred?". Hur fel skulle inte det vara? Fel både mot mig själv och mot dem. Det är väl som med allt annat här i livet, man måste ge det en chans och se bortom alla fasader och lögner. Men om allt är en lögn då? Vad ska jag då bortse ifrån? Tusen frågor till som det inte finns svar på ...
Sammanfattning : Jag är förvirrad, bortkommen, efterbliven och gnällig just nu, det finns ingen vettig person på denna jord att prata med vare sig om det ena eller det andra och visst, min blogg är ett skämt. Liksom du, du, du och du.
Pax för ett varmt bubbelbad fullt med tankar och svar, jag kanske till och med kommer underfund med att allt det jag nyss skrev var ett påhitt, att det bara var en inbillning. Right ..
/ S*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
