20 Oktober

Hur mycket otur är egentligen lämpligt för en människa att uppleva under ett och samma dygn? Min dos av otur under det senaste dynget har definitivt överskridit min årliga gräns, och nu känns det bara som om jag inte kommer kunna göra ett rätt vad jag än försöker mig på. Otur sänker självförtroendet, och mitt självförtroende är nu nere i botten. Jag känner mig klumpig, glömsk, oförsiktig, you name it, och allt detta pågrund av en dags missöden.

Ett krossat glas, en glasbit i munnen, ett glas vatten uppochner, en borttappad mobil och en förlorad tjugolapp hjälpte mig att känna mig totalt värdelös och så fruktansvärt överflödig. Jag behövde inte det här. Jag har precis gått igenom en fruktansvärd helg fylld med oro och rädsla, och med ett mentalt humör som inte är på topp så blev den här dagen tusen gånger värre än den hade inträffat om exempelvis en vecka. Att jag sedan känner mig obeskrivligt ensam och missförstådd gör inte saken bättre, och jag anar hur kvällen kommer sluta. Fokus på helt andra saker än vad det borde och allmän irritation kring minsta störningsmoment. Jag är ett levande misslyckande.

Jag ville bara gråta när jag cyklade hem. Backe upp, backe ner, men tårarna kom bara uppåt, längre tillät jag de inte att komma. Innerst inne inser jag att jag inte borde gråta, utan ta tag i mig själv och inse att realistiskt tänkande kanske inte är helt fel alltid, men det är svårt när ensamhet och en känsla av katastrof vilar över en. Det är svårt, och nu kom tårarna längre än bara upp till kanten på ögat.

En malplacerad otursdag är mer än bara en otursdag, den är rena helvetet.

/ S*

19 Oktober

Jag var så rädd, det märktes säkert inte, för jag ville vara modig och stabil för din skull, men jag var så fruktansvärt rädd. När jag såg dig falla ihop gång på gång då vi lyfte dig, när jag såg hur du medvetslös försökte spy upp allt inom dig, när jag insåg att det här var fel, så otroligt fel, då ville jag bara gråta. Jag ville gråta för att du är min bästa vän, för att jag skulle gett vad som helst för att få byta plats med dig och slippa se dig i det tillståndet. Jag ville gråta för att jag älskar dig, och jag insåg inte förrän då hur otroligt mycket du verkligen betyder för mig, hur förbannat jävla tomt mitt liv skulle vara utan dig. Jag är så glad att du mår bra nu, och ändå sitter jag här och gråter. Jag kan inte hjälpa det, men jag har varit så rädd, så orolig. har knappt sovit, ätit eller över huvud taget levt sedan jag fick åka ifrån dig där på akuten, fram tills du ringde och jag fick höra att du verkligen var okej, att min insats hade hjälpt. Du är min hjälte året om, och inatt fick jag vara din, det är sådant bästa vänner gör för varandra. Vad som än händer Linda, så vet du att jag ställer upp, att jag finns här för dig och hjälper till, för du är den finaste, bästa vän jag har, har haft, kommer ha, någonsin.

/ S*

14 Oktober

Min hand söker din, jag fångar in den, men bara för en kort sekund, sen är den borta. Du ser på mig och ler lite, du ler sådär så att bara jag förstår, så att jag i alla fall borde förstå, att det är du och jag. Jag borde förstå, jag borde veta det vid det här laget, och ändå så är det någonting som tar emot, någonting som får mig att pocka på din uppmärksamhet om och om igen, när det enda jag egentligen behöver göra är att förstå.

Jag försöker igen, jag rör lite försiktigt vid dig, det varar en sekund det också, sen är det över. Du är borta, men ändå bara en meter ifrån mig. Det är då jag förstår, det är då det går upp för mig att vi behöver varandra olika mycket, att du inte behöver mig lika mycket som jag behöver dig. En fejkad gäspning och tårarna får en förklaring, allting verkar vara i sin ordning, men i mitt huvud är det ett enda, svart kaos.

Har det alltid varit såhär? Har det alltid varit så att jag behöver dig till tusen, att jag behöver dig bortom alla möjligheter, och att du bara behöver mig så pass mycket som är...möjligt? Eller är det bara jag som är extrem, som överdriver, som försöker tänja på gränserna? Det svarta kaoset i mitt huvud sliter min själ i stycken och jag kan för mitt inre se hur jag splittras, likt ett skört glas som faller till marken, i tusentals bitar. Jag inser nu att jag utvecklat ett sjukligt starkt beroende för dig, likt en missbrukare behöver jag dig för att inte drivas till vansinne, för att inte tappa kontrollen. Bra eller dåligt, jag vet varken ut eller in, vet inte längre hur jag ska kunna andas utan dig i min närhet, vet inte hur det ska gå ifall något skulle hända, gå fel, vad som helst. Jag vet inte längre hur jag ska hantera känslor eller tankar, ett enda virrvarr i mitt huvud, likt ett garnnystan helt omöjligt att trassla ut. Är det rättvist att jag ska känna såhär och att du knappt ska känna någonting alls? Jag vet inte. Jag tror inte att du vet det heller.

Dina ord, dina blickar, din närhet... utan dem är jag förlorad i ett tomrum, likt ett vakuum och jag kvävs utav min egen abstinens. Man lär sig dölja, man lär sig leva med det, men det finns alltid under ytan utav leenden och skratt, abstinensen och saknaden varje gång du inte är i närheten. Du känner inte likadant, jag vet det, och det begär jag inte, men efter att ha knarkat ner mig totalt i dig under 2 år och 4 månader är det svårt att inte gråta när man inser verkligheten, när den oinbjuden tränger sig på. Du är min drog, jag är din missbrukare, så är det.

/ S*

13 Oktober

Gamla vänner eller nya vänner? Personligen skulle jag säga gamla vänner före nya, ganska självklart. De gamla vännerna är oftast de som känner dig bäst och som du antagligen har störst chans att hålla ihop med ett längre tag framöver då man redan känner till varandras fel och brister, och dessutom hållit ihop i låt säga, fyra år. Men i slutändan är det alltid jag, den gamla vännen, som blir lämnad för de nya, de okända. I slutändan är det jag som får skriva sådana här bloggar och beklaga mig över hur orättvis världen och dess invånare är, över hur lite som faktiskt finns mellan öronen på folk, och över hur jag med tiden blir mer och mer ensam.

Jag är trött på att behöva ställa in saker som jag har sett fram emot bara för att någon har hittat nya personer som den hellre gör någonting med, trots att man planerat tillsammans långt i förväg. För uppenbarligen spelar jag och min vänskap inte längre någon större roll. Den har med tiden långsamt svalnat till någon syreliknande gas som man bara kan blåsa bort likt en fjäder, och för alla andra är den inte värd att sakna.
Jag håller med, nya personer är spännande och intressanta och det är klart att man vill lära känna dem så bra man bara kan, men gamla vänner kan man inte bara köra över hur som helst, som somliga verkar tro. Gång på gång blir jag besviken, sårad eller helt enkelt överväldigad av ensamhet då jag tänker på hur ofta folk anser sig kunna bete sig hur de vill emot mig. Jag har känslor, jag kan tänka, jag kan lägga ihop sammanträffanden och så är det.

En gång i tiden var det jag som höll kontakten med alla, som såg till att vi alla fall sågs ibland, eller åtminstone hördes av via telefon eller sms. Men inte längre, inte nu. Jag vill inte vara den här personen längre, jag vill inte vara den enda i en vänskapsrelation som visar att jag bryr mig, jag vill ha någonting tillbaka, jag vill få bevis på att vår vänskap betyder något, att den inte är ett oändligt slöseri på känslor. För som det känns nu har jag inga känslor kvar för sådant. De är slut, de är bortslösade på personer som jag trodde var mina vänner, på personer som en gång sa att de tyckte om mig, som kanske till och med sa att de älskade mig. En gång i tiden var jag den personen, som alltid ringde, smsade och så vidare, men aldrig mer.

/ S*

7 Oktober

Den bästa helgen i mitt liv har precis tagit slut, och jag vill bara tillbaka. Jag tänker på det i stort sett varenda vaken sekund av dygnet, och jag saknar det lika ofta, om inte mer. Det är något magiskt med att få träffa sina idoler, att få prata med dem, att få krama dem och bara få berätta för dem hur underbara och bra de är, och hur mycket de betyder för en, det är den enda magin som existerar i den här världen.

Två dagar i rad fick jag se, röra vid och höra det absolut viktigaste bandet för mig, någonsin. Kill Hannah var fantastiska, både på scen och bredvid. I Köpenhamn var de grymma, i Malmö var de grymma, det fanns/finns ingenting negativt man kan säga om det bandet, de är suveräna på alla sätt och vis. I Malmö kände de igen mig från dagen innan i Köpenhamn, det var speciellt och jag ville bara dö av lycka när jag fick höra det. Hela konserterna igenom var som en 45 minuter lång orgasm; svettig, underbar och fylld av positiv energi. Det kunde inte ha varit bättre, de kunde inte ha gjort mig lyckligare, de gjorde min helg till den bästa i mitt liv, till de mest oförglömliga 48 timmarna någonsin.

Tack, Kill Hannah <3

/S *