20 Augusti

MPL08A - ett helt nytt kapitel, och jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta, om jag ska tycka om det eller inte. Det första rektorn sa till oss vid uppropet var att vi numera skulle bli bektraktade som vuxna människor med eget ansvar, ett stort eget ansvar dessutom. Jag vet inte riktigt om jag vill bli vuxen, om jag vill bli det än. Att bli vuxen vid 16 års ålder känns en aning tidigt för mig, även om man kanske inte längre är tillräckligt liten och oskyldig för att kunna bli betraktad som ett barn. Jag trivs med att vara någonstans mitt i, och tanken på att folk numera ser på mig som en vuxen individ känns skrämmande och påträngande. Det handlar inte om att jag inte kan ta vara på mig själv och ta eget ansvar för saker och ting, det har inte alls med det att göra, det är tanken på att folk runt omkring mig bestämmer när jag ska bli vuxen. Är det inte ett individuellt val när man vill kalla sig själv för just vuxen? För att bli kallad vuxen och att faktiskt vara vuxen är två helt olika saker.

Till och med då vi började i nionde klass var det tal om att vi var på väg att bli vuxna människor, och då var det definitivt inte tid för mig att börja tänka på mig sälv som vuxen. Bara ordet fick mig att må illa, för mig betydde ordet "vuxen" endast ansvar, ansvar, ansvar och fruktansvärt mycket ansvar. Men såvitt jag vet så kunde jag ta ansvar då, tidigare än så också för den delen, och då var det inte tal om att kalla mig vuxen. Så varför ska jag bli det nu helt plötsligt? Inte för att låta gnällig, men jag klarar mig faktiskt, tro det eller ej, bra utan titeln VUXEN på min meritlista.

Så trots att jag idag började gymnasiet, en period på tre år tog sin början idag, så tänker jag minsann inte kalla mig själv för vuxen. Att tänka på vuxenlivet ger mig dåliga vibbar och kräkreflexerna arbeter för högrtryck, så att få vara snäppet under vuxen ett tag till skulle inte skada mig alls, tvärtom, det skulle faktiskt kännas bra.

/ S*