13 Juni

Hejdå, adjö, farväl Fäladsgården .
Aldrig mer kommer jag att komma tillbaka till Fäladsgården för att gå i skolan, för att sitta i ett klassrum med en störig klass, en irriterande lärare, för att sitta i matsalen och klaga på den äckliga maten, på hur kallt det alltid är där inne. Allt det där har jag nu gjort för sista gången, och seriöst, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta (jag har redan gjort båda dock, samtidigt). Jag trodde att jag skulle vara överklycklig när den här dagen kom, och det var jag också, fram tills jag insåg att nu är det slut, på riktigt, för alltid, och jag kan verkligen inte göra någonting åt saken.

Jag vaknade och tänkte att "ÄNTLIGEN är det slut, ÄNTLIGEN är grundskolan över!" . Det var min första tanke, och jag kunde inte föreställa mig hur flera känslor samtidigt skulle attackera mig från alla håll och kanter bara ett par timmar senare. När jag kom till skolan sa jag till Lukas att det här var sista gången vi ställde cykeln i det där cykelstället, och sista gången vi egentligen var tvungna att gå in genom dörrarna till skolan. Sedan var det avslutning i aulan, och jag och Lukas blev årets par, så vi fick gå upp på scen och fjanta där och sen helt plötsligt så var det över. Då skulle man ner till klassrummet och få betyg. Lärarna sa en massa saker som fick en att förstå att nu var slutet riktigt, riktigt jävla nära. När man kom ut ur klassrummet slet man bokstavligt talat upp betygen ur kuvertet och hurrade lite smått, för de var bättre än förväntat. Sen gick någonting sönder inom mig och allt sminket bara rann nerför kinderna på mig, blandat med salta tårar som fick representera både glädje och ledsamhet. Jag grät, grät, grät och grät igen, jag grät jätte mycket, helt hysteriskt, för då insåg jag att nu var det slut, över, aldrig mer liksom.

Jag kommer sakna allt, alla och lite till . Jag kommer inte glömma någon, tror jag, för alla har på sitt sätt gjort något slags intryck på mig, och intryck är svåra att sudda bort. Jag har massor med minnen som jag kommer att skratta åt många gånger, jag har massor med foton som jag kommer se på flera gånger om för att minnas hur de fyra åren av mitt liv egentligen var, hur de egentligen påverkade mig och alla andra runt omkring mig. Fäladsgården har på något sätt förändrat mitt liv totalt. Det var där som jag fattade vem jag faktiskt var, och vem jag ville bli och hur jag skulle kunna bli det. Det var där som jag träffade folk som jag aldrig någonsin kommer släppa ifrån mig, men också där jag fortsatte med folk som jag känt sedan tidigare, och som även de är helt oförglömliga. Det var där jag genomled svårigheter, det var där jag upplevde någon slags lycka, och det var också där som jag insåg att tiden går alldeles för snabbt.

Men nu är det slut, definitivt . Ha ett bra liv Sara Pehrson, för nu får du fan klara dig utan Fäladsgården !