Jag börjar tvivla på att världen är rättvis, osjälvisk och allmänt trevlig. Visst, det har funnits bevis på det hur länge som helst, men när till och med en högstadieklass visar upp högst egoistiska sidor blir man nästan rädd. Herregud, typ.
Jag menar, ett skojfoto, som avslutning på 4 år tillsammans(4 år är en jävligt lång tid okej, speciellt med tanke på vilka vi är), hur svårt kan det vara att bara göra en liten ansträngning, klä ut sig lite bara? Jävligt svårt, tydligen.
Vad för sorts klass är det när knappt hälften av eleverna är med på avslutningsfotot, som mest är en kul grej ? Det är ingen klass. Det är bara en .. meningslös grupp typ. Min klass får mig verkligen att önska att jag hade bytt klass redan i sexan, eller möjligvtis sjuan, för nu skäms jag bara. Kul och komma till gymnasiet och berätta om sin misslyckade klass där ingen kände någon och där alla bara brydde om sig själva. Okej, jag är extremt hård nu, jag vet, men fan, man kunde i alla fall ha försökt? Eh, nej ?! Fast de fyra åren är snart slut, och jag längtar som satan efter att få komma ifrån Fäladsgårdens bisarra tegelväggar och skumma lärare, för nu är jag trött på det, så är det bara.
Skojfoto ja, just det. Även om inte hela klassen var med, så var det verkligen värt det. De som var med på fotot är de jag antaligen kommer minnas mest från klassen, resten kommer vara som strangers för mig, i stort sett. Jag veeeeeeeeeeet att alla vill veta vad jag var "utklädd" till och, here we go fuckers, jag var PIRAT! Egentligen skulle det ha varit Jack Sparrow, då han är min absolut största manliga förebild (förlåt Pappa, du är god tvåa <3), men det blev kanske inte helt likt honom, men pirat var jag i alla fall. Och ja, på fotot så stryper jag Lillo, som var utklädd till some kind of discoqueen med världens afro, och jag tror att fotot kommer bli klockrent! Synd bara att Lydia kommer se ut som en vit fläck, men så går det när man envisas med att klä in en kartong i aluminiumfolie och sen dra på sig allting, men jag är stolt över henne för att hon vågade visa sig offentligt som peppar. Salt och peppar, ni vet ...
Mina bloggar är i särklass de sämsta någonsin, och jag gråter inombords för att de är det, men det kan inte hjälpas, och jag orkar inte sluta skriva heller ...
Sista meningen nu : JAG VILL HA BREV FRÅN EDVINA !
Keep it simple *
onsdag 21 maj 2008
söndag 18 maj 2008
18 Maj
Update :
* Datorn hemma har ääääntligen lämnats in för att grafikkortet ska fixas . Hade den ej lämnats in inom kort så hade jag halshuggit mig själv med en kökskniv, för jag är i desperat behöv av The Sims .
* Jag ska få en ny katt . Inte för att han kommer kunna ersätta Belsebub trots det faktum att han nästan ser exakt likadan ut som han gjorde, men för att fylla ett litet hål i mitt hjärta. Jag är mamma och pappa evigt tacksamma för att de gick med på det, trots det höga antal katter som redan bor under vårt tak. Skratta ni bara, men antalet fyrbenta är högre än antalet tvåbenta i min familj. Det är bara ett under att jag inte har börjat utveckla en svans, eller kanske morrhår.
* Jag har börjat spela Magic och kan nu klassas som officiell tönt.
* Nästa vecka kommer jag att drömma om självmord varenda natt pågrund av de tusentals saker som jag måste utföra : Matteprov, franskaprov, musik prov, muntlig redovisning på engelska angående Raoul Wallenberg, muntlig redovisning på svenska angående gatubarn, muntlig presentation på franska angående mig själv (vem är jag ?!) . Jag tror det var allt ..
* Jag har bestämt mig för att spara pengar till en laptop . Önska mig lycka till .
* Lukas är skyldig mig en tungpiercing för att jag säger det, eller för att få det att låta mindre brutalt, för att jag hade namnsdag i lördags . Dock kommer det aldrig hända, så vi kallar det önsketänkande.
* Jag kommer få 1024 kronor på tisdag ( klad hest ) .
* På torsdag ska jag på bio med Maria, och vi ska se What Happens In Vegas . Jag kände mig tvungen att få ut Maria lite, med tanke på att hon itne har varit på bio på cirka 2 år . Eller så ..
Intressesmurfarna hoppar höööööööööögt över all denna not necessary fakta, och de jublar dessutom över hur jag blandar svenska och engelska, men de ska få se, för jag kan minsann blanda trois languages i ett . En mer seriös blogg kommer inom kort , stilla er <3
* Datorn hemma har ääääntligen lämnats in för att grafikkortet ska fixas . Hade den ej lämnats in inom kort så hade jag halshuggit mig själv med en kökskniv, för jag är i desperat behöv av The Sims .
* Jag ska få en ny katt . Inte för att han kommer kunna ersätta Belsebub trots det faktum att han nästan ser exakt likadan ut som han gjorde, men för att fylla ett litet hål i mitt hjärta. Jag är mamma och pappa evigt tacksamma för att de gick med på det, trots det höga antal katter som redan bor under vårt tak. Skratta ni bara, men antalet fyrbenta är högre än antalet tvåbenta i min familj. Det är bara ett under att jag inte har börjat utveckla en svans, eller kanske morrhår.
* Jag har börjat spela Magic och kan nu klassas som officiell tönt.
* Nästa vecka kommer jag att drömma om självmord varenda natt pågrund av de tusentals saker som jag måste utföra : Matteprov, franskaprov, musik prov, muntlig redovisning på engelska angående Raoul Wallenberg, muntlig redovisning på svenska angående gatubarn, muntlig presentation på franska angående mig själv (vem är jag ?!) . Jag tror det var allt ..
* Jag har bestämt mig för att spara pengar till en laptop . Önska mig lycka till .
* Lukas är skyldig mig en tungpiercing för att jag säger det, eller för att få det att låta mindre brutalt, för att jag hade namnsdag i lördags . Dock kommer det aldrig hända, så vi kallar det önsketänkande.
* Jag kommer få 1024 kronor på tisdag ( klad hest ) .
* På torsdag ska jag på bio med Maria, och vi ska se What Happens In Vegas . Jag kände mig tvungen att få ut Maria lite, med tanke på att hon itne har varit på bio på cirka 2 år . Eller så ..
Intressesmurfarna hoppar höööööööööögt över all denna not necessary fakta, och de jublar dessutom över hur jag blandar svenska och engelska, men de ska få se, för jag kan minsann blanda trois languages i ett . En mer seriös blogg kommer inom kort , stilla er <3
söndag 11 maj 2008
11 Maj
Hur stor är chansen, att precis då jag lutar mig över fönsterkarmen och tänker på dig samtidigt som tårarna långsamt faller nerför mina solbrända kinder, hur stor är chansen att det då ska komma en kopia av dig springande genom mörkret, med små, ljudlösa tassar som snabbt rör sig över asfalten, hur stor är chansen ?
Uppenbarligen så pass stor så att det kan hända, för det hände just mig.
Jag saknar dig så mycket, och jag bryr mig inte om att folk säger att du bara var en katt, för du var min bästa vän, okej? Min bästa vän. Jag tänker på dig varje dag och undrar var du är någonstans, hur lång tid det ska dröja innan du kommer tillbaka till mig, när verkligheten plötsligt tränger sig på och tvingar mig att inse att du är borta, borta för alltid.
Jag älskar dig, fortfarande, alltid, nu, imorgon, alltid alltid .
Uppenbarligen så pass stor så att det kan hända, för det hände just mig.
Jag saknar dig så mycket, och jag bryr mig inte om att folk säger att du bara var en katt, för du var min bästa vän, okej? Min bästa vän. Jag tänker på dig varje dag och undrar var du är någonstans, hur lång tid det ska dröja innan du kommer tillbaka till mig, när verkligheten plötsligt tränger sig på och tvingar mig att inse att du är borta, borta för alltid.
Jag älskar dig, fortfarande, alltid, nu, imorgon, alltid alltid .
onsdag 7 maj 2008
7 Maj
Jag vet inte var jag ska börja..
Han var min bästa vän, och han var inte bara en katt nej, han var mer än en katt för mig. Svartvit päls, bärnstensgula ögon, små fötter, litet huvud, stor svans, det var min bästa vän. Eller inte var, han ÄR min bästa vän, även om han är ... borta.
Han rycktes bort från mig så fort, jag hann bara gråta, aldrig tänka på vad det skulle betyda för mig att han försvann. Men nu vet jag, och jag gråter fortfarande och jag kan inte sluta, trots att mina ögonlock är så svullna så jag knappt ser någonting. Nu vet jag, att ingenting kommer bli sig lik, vare sig i min omgivning eller i mig. Jag hoppar till varje gång jag ser en katt i ögonvrån, hoppas på att det är han, att det inte var han som tog sitt sista andetag i min famn igår, att det var någon annan, en klon kanske, men min trötta hjärna spelar mig en massa spratt, vilket får mig att gråta ännu mer.
Jag minns den dagen då jag hittade honom. Jag minns att jag hade varit någonstans, eller kanske hade jag bara gått en promenad, och jag var i sällskap med Linda. Plötsligt hörde jag förtvivlade små pip från en buske, och jag stannade och lockade, för jag kände på mig att det var en katt. Ut ur busken kommer den minsta, sötaste och rundaste katt jag någonsin sett. Han hoppar upp i mina armar och fortsätter att jama, nu lite lyckligare, med små blå ögon som ser på mig. Det var kärlek vid första ögonkastet. Han var det underbaraste på fyra ben som jag någonsin sett, han var helt fantastisk. Jag tog hem honom, gav honom mat, lät honom träffa de andra katterna, introducerade honom för övriga familjen, och ja, på den vägen är det. Ingen tycktes sakna honom, till min stora glädje, så han stannade hos mig. Fram tills igår ..
Även om han var katt, så förstod han mig, och jag förstod honom, och det är det som är så svårt just nu, att den som antagligen förstod mig bäst i hela världen, är borta, och han kommer aldrig tillbaka. Han var det finaste jag någonsin haft, ingenting kommer kunna ersätta honom, aldrig aldrig aldrig.
Men nu är han borta, och jag kan inte acceptera det, jag bara gråter, gråter, gråter och jag blir bara tröttare och tröttare. Jag fixar det inte utan honom, utan Belsebub, han var ju mitt allt, i stort sett, det värdefullaste jag hade, och han var alltid den som tröstade mig i slutändan, men vem ska trösta mig nu? Nu när Belsebub är borta, vem ska trösta Sara då? För jag klarar det inte själv ...
En lång blogg om hur förtvivlad jag är just nu, men jag kan inte skriva mer nu. Tangentbordet är vått av tårar, och huvudvärken hotar att spränga mitt stackars huvud. Men Belsebub, bara för att jag slutar här betyder det inte att jag har glömt dig, för jag kommer aldrig glömma dig, kommer aldrig tillåta mig själv till något sådant. För jag älskar dig, det vet du, för det sa jag till dig igår innan du försvann.
Jag tänker på dig, älskade kissekatt .
Han var min bästa vän, och han var inte bara en katt nej, han var mer än en katt för mig. Svartvit päls, bärnstensgula ögon, små fötter, litet huvud, stor svans, det var min bästa vän. Eller inte var, han ÄR min bästa vän, även om han är ... borta.
Han rycktes bort från mig så fort, jag hann bara gråta, aldrig tänka på vad det skulle betyda för mig att han försvann. Men nu vet jag, och jag gråter fortfarande och jag kan inte sluta, trots att mina ögonlock är så svullna så jag knappt ser någonting. Nu vet jag, att ingenting kommer bli sig lik, vare sig i min omgivning eller i mig. Jag hoppar till varje gång jag ser en katt i ögonvrån, hoppas på att det är han, att det inte var han som tog sitt sista andetag i min famn igår, att det var någon annan, en klon kanske, men min trötta hjärna spelar mig en massa spratt, vilket får mig att gråta ännu mer.
Jag minns den dagen då jag hittade honom. Jag minns att jag hade varit någonstans, eller kanske hade jag bara gått en promenad, och jag var i sällskap med Linda. Plötsligt hörde jag förtvivlade små pip från en buske, och jag stannade och lockade, för jag kände på mig att det var en katt. Ut ur busken kommer den minsta, sötaste och rundaste katt jag någonsin sett. Han hoppar upp i mina armar och fortsätter att jama, nu lite lyckligare, med små blå ögon som ser på mig. Det var kärlek vid första ögonkastet. Han var det underbaraste på fyra ben som jag någonsin sett, han var helt fantastisk. Jag tog hem honom, gav honom mat, lät honom träffa de andra katterna, introducerade honom för övriga familjen, och ja, på den vägen är det. Ingen tycktes sakna honom, till min stora glädje, så han stannade hos mig. Fram tills igår ..
Även om han var katt, så förstod han mig, och jag förstod honom, och det är det som är så svårt just nu, att den som antagligen förstod mig bäst i hela världen, är borta, och han kommer aldrig tillbaka. Han var det finaste jag någonsin haft, ingenting kommer kunna ersätta honom, aldrig aldrig aldrig.
Men nu är han borta, och jag kan inte acceptera det, jag bara gråter, gråter, gråter och jag blir bara tröttare och tröttare. Jag fixar det inte utan honom, utan Belsebub, han var ju mitt allt, i stort sett, det värdefullaste jag hade, och han var alltid den som tröstade mig i slutändan, men vem ska trösta mig nu? Nu när Belsebub är borta, vem ska trösta Sara då? För jag klarar det inte själv ...
En lång blogg om hur förtvivlad jag är just nu, men jag kan inte skriva mer nu. Tangentbordet är vått av tårar, och huvudvärken hotar att spränga mitt stackars huvud. Men Belsebub, bara för att jag slutar här betyder det inte att jag har glömt dig, för jag kommer aldrig glömma dig, kommer aldrig tillåta mig själv till något sådant. För jag älskar dig, det vet du, för det sa jag till dig igår innan du försvann.
Jag tänker på dig, älskade kissekatt .
måndag 5 maj 2008
5 Maj
Det var inte meningen att skita i dig .
Jag lovar .
Jag har aldrig, aldrig någonsin skitit i dig, och jag skulle aldrig få för mig att göra det heller. Men uppenbarligen har jag gjort det. Uppenbarligen har jag betett mig som om jag bara vill ha dig som en "kompis över INTERNET", för att citera dig själv. Och jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Du anklagar mig, utan att ens ha pratat med mig om hur du känner eller om det verkligen är så att jag skiter i dig, för att skämmas över dig, för att dissa dig och för att jag inte bryr mig om dig. Jag mår antagligen mer skit än vad du gör nu, och du får tolka det hur jävla egoistiskt du vill, för jag är säker på att det är så.
Du betyder faktiskt enormt mycket för mig. Du är en av de få som kan få mig att gråta, och grattis, du lyckades .. IGEN! För som du själv skrev, du har inte varit så perfekt du heller, men det tänker inte jag inte dra upp här, för du vet det säkert själv. Hur som helst, jag är ledsen om jag fått dig att känna såhär, tro det eller ej. Du tänker säkert att det här är någon jävla fjäskblogg, men tro vad du vill, för jag ljuger inte, inte, inte.
Men det är kanske som du säger. Jag kanske är en skit dålig vän som bara bryr mig om mig själv, som inte stöttar tillräckligt mycket när det behövs, som inte finns till när jag borde göra det. Du har säkert rätt, men jag vägrar acceptera när du säger att jag skitit i dig, eller dissat dig. För jag har alltid brytt mig, försökt så gott jag kan, men som jag sa, jag är usel på att trösta, finnas till när det krävs av mig. För jag hatar måsten, krav och liknande. Jag hatar mig själv egentligen, men det är en annan låååååång historia.
Vad jag vill säga är ... förlåt. Du betyder, mycket, mer än du tror , och jag vill inte att det ska sluta pågrund av att jag gjort ett misstag som jag inte vetat något om.
Så, förlåt .
Jag lovar .
Jag har aldrig, aldrig någonsin skitit i dig, och jag skulle aldrig få för mig att göra det heller. Men uppenbarligen har jag gjort det. Uppenbarligen har jag betett mig som om jag bara vill ha dig som en "kompis över INTERNET", för att citera dig själv. Och jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Du anklagar mig, utan att ens ha pratat med mig om hur du känner eller om det verkligen är så att jag skiter i dig, för att skämmas över dig, för att dissa dig och för att jag inte bryr mig om dig. Jag mår antagligen mer skit än vad du gör nu, och du får tolka det hur jävla egoistiskt du vill, för jag är säker på att det är så.
Du betyder faktiskt enormt mycket för mig. Du är en av de få som kan få mig att gråta, och grattis, du lyckades .. IGEN! För som du själv skrev, du har inte varit så perfekt du heller, men det tänker inte jag inte dra upp här, för du vet det säkert själv. Hur som helst, jag är ledsen om jag fått dig att känna såhär, tro det eller ej. Du tänker säkert att det här är någon jävla fjäskblogg, men tro vad du vill, för jag ljuger inte, inte, inte.
Men det är kanske som du säger. Jag kanske är en skit dålig vän som bara bryr mig om mig själv, som inte stöttar tillräckligt mycket när det behövs, som inte finns till när jag borde göra det. Du har säkert rätt, men jag vägrar acceptera när du säger att jag skitit i dig, eller dissat dig. För jag har alltid brytt mig, försökt så gott jag kan, men som jag sa, jag är usel på att trösta, finnas till när det krävs av mig. För jag hatar måsten, krav och liknande. Jag hatar mig själv egentligen, men det är en annan låååååång historia.
Vad jag vill säga är ... förlåt. Du betyder, mycket, mer än du tror , och jag vill inte att det ska sluta pågrund av att jag gjort ett misstag som jag inte vetat något om.
Så, förlåt .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
