30 Juni

Jag hatar att behöva ljuga, men i det här fallet är det så enormt mycket lättare än att tala sanning. För hur talar man om för sina närmaste att på insidan blöder du, att varje dag är ett litet helvete och att du i själva verket inte vet vad som är fel? Jag kan inte tala om det, och därför ljuger jag, och i takt med att dagarna går och lögnerna blir fler mår jag också sämre.

Jag hatar att behöva gråta ut hos mig själv, men i det här fallet så är det bara jag som förstår. Ingen annan förstår, ingen annan kan hjälpa mig att torka dessa envisa tårar som alltför ofta rinner nerför mina kinder. Och hur ska jag förklara något som jag inte kan beskriva med ord, något som är så stort och obegripligt att jag knappt själv inser vad som är fel? Att jag spelar ett spel med mina egna känslor som insats, att jag riskerar mitt eget psyke för att stänga ute folks frågor, det kan jag inte tala om.

Jag hatar att jag inte orkar ta tag i mig själv, men i det här fallet så är det så mycket lättare att låta mig själv förfalla. Jag har byggt upp en mur mot omvärlden, en mur som jag inte riktigt vet hur jag ska kunna bryta ner igen. All styrka som jag lyckades samla ihop efter mitt senaste besök i mitt mörka hål är nu som bortblåst, och jag är svag, bräcklig och på gränsen till förstörd. Jag vet inte hur jag ska orka kravla mig ur mitt förfall och börja leva igen.

Jag hatar att må såhär, men i det här fallet är det allt jag känner till.

/ S*

14 Mars

Regnet öser ner, och kvar står jag, ensam och så fruktansvärt övergiven. Salta tårar blandas med iskalla regndroppar på min kind, men jag känner inte hur de sakta rinner ner, ner, ner, för att slutligen falla mot marken. Jag känner ingenting. Jag är tom på känslor, tom på tankar. Jag är ett tomt, fuktigt skal som ensam lutar mig mot väggen, i sällskap utav miljontals regndroppar, men ensam in i själen.

Du försvann utan ett ord, du cyklade in i mörkret och kvar stod jag, i skenet från en gatulampa som föga smickrande kastade sitt spöklika sken över mitt fuktiga skal, i regndropparnas väg stod jag med mina bittra tårar. Illamående och rädd, osynlig och obetydlig står jag där, i kylan, i regnet, i det gula skenet från gatulyktan, men ändå så långt in i mörkret det går att komma.

Jag inser att jag har gjort fel ännu en gång, för det är ju alltid jag som gör fel utav oss två. Det är ju alltid jag som letar efter fel, det är ju alltid jag som ska se det negativa i en uppenbarligen perfekt situation. Det är ju alltid jag som bryr mig tills varenda nerv i min kropp skriker efter uppmärksamhet, efter medlidande, efter vad som helst, bara jag blir sedd. Men du ser mig aldrig. Du ser bara mitt fuktiga skal, som nu är dränkt i tårar och regn, men mig, mig ser du aldrig.

Och det är ju också tack vare mig själv som jag står ute i regnet och gråter med tänderna skallrande i kylan. För du gör ju aldrig fel, för hur kan man göra fel då man inte bryr sig? Hur kan man göra fel då man bara ser på, då man inte deltar? Du gör aldrig fel, enligt dig själv, men om du bara öppnade dina ögon för en kort sekund och såg mig, mig i stället för det där fuktiga skalet som stirrar med tom blick ut i regnet, då skulle du förstå att även du gör fel.

18 Februari

Det var tre veckor sedan jag träffade dig sist, tre långa veckor. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, inte en dag utan förhoppningar om att jag kanske träffar dig lite hastigt på stan. Vi sa att vi skulle börja om från början, att vi inte skulle ha så höga förväntningar på oss själva och vår ömtåliga vänskap, och ändå kan jag inte låta bli att drömma om att det en dag ska bli som det var förut, om att det en dag ska vara du och jag mot värdlen igen.

Hoppas jag på för mycket? Har vi kanske hetsat oss själva till ett tvång att ta upp kontakten igen, att börja umgås igen? Hur mycket jag än vill ha tillbaka dig, älskade vän, så är ännu ett uppbrott från dig det absolut sista som jag skulle klara av. Jag tvekar, jag vrider och vänder på tankar och minnen, jag tvekar igen, men trots allt tvekan så är det i slutändan självklart vad jag egentligen vill. Men det är försent, och det vet både du och jag. Vi lät det gå för långt innan vi insåg problemen, innan vi insåg att vi levde tillsammans, men i två helt olika världar. Du är en annan person nu, jag är en annan person nu, är vi fortfarande rätt för varandra, eller lurar vi oss själva?

Varje dag i fyra år är ett minne med dig. 1460 dagar fyllda utav minnen. Vi kommer aldrig komma tillbaka till den känslan som vi hade mellan oss under de åren, vi kommer för alltid bara minnas dem, somliga mer eller mindre. Vad är det vi vill med våra försök? Vad är det vi vill med vår vänskap? För samtidigt som jag är livrädd för att släppa taget om dig för gott, är jag också osäker på vart vi är på väg, om det är rätt eller fel mot oss själva. Jag undrar om du kanske tänker samma sak, om du också tvekar, om du också undrar vad det egentligen är vi gör? Jag önskar att jag hade haft mod till att fråga dig: Vad är det vi vill?

Det är inte dig jag tvekar på, det är oss.

/ S*

27 Januari

Fröken Miserabel,
att du aldrig lär dig att be om hjälp, att du aldrig lär dig vem du egentligen är och vad du egentligen vill. Ensam famlar du med förbundna ögon i det som kallas livet. Ensam i din melankoliska bubbla lever du på drömmar och intryck, oförmögen att nå ut till verkligheten. Efter flera fall och åtskilliga skrapsår snubblar du vidare i mörkret, du förnekar din existens då du gömmer dig bakom lögner och tårar. Du finns här någonstans i mörkret, men var? Var finns du, Fröken Miserabel?

Ett hjärta i tusen bitar, slarvigt lagat med silvertejp. En själ så sorgsen och misshandlad, för evigt ärrad utav minnen, ord och lögner. Fröken Miserabel, vart har din livslust tagit vägen? Har den likt din kärlek och glädje drunknat i salta tårar, är den ett minne blott? Din väg är otydlig och i mörkret väljer du gång på gång fel, du snavar, faller och reser dig. Du reser dig trots självföraktet som tynger dig, trots smärtan i ditt övergivna hjärta. Du reser dig, och du flyr. Flyr undan skuggorna som ständigt jagar dig, från rösterna som skriker efter dig. Ett par osäkra steg,sedan är de ifatt dig. Du flyr från dig själv, Fröken Miserabel.

Sällskap tär på dig, din ensamhet tar livet av dig. Fröken Miserabel, är du för evigt dömd att leva i ångest, i ditt sinnes fasansfulla plågor? Ditt hjärta bultar i takt med dina förtvivlade andetag och tillsammans utgör de en sorglig melodi. I ditt ansikte speglas melodins förkrossade toner, i dina tårar blänker hopplöshet och skuldkänslor. Förstår du dig på dina egna känslor och tankar, eller är de ett lika stort mysterium för dig som för de runt omkring dig? Låt det inte bli en evighetssymfoni, Fröken Miserabel. Musiken måste tystna förr eller senare.

Man kan inte ta olyckan ifrån dig, så man måste ta dig ifrån olyckan, men vem, Fröken Miserabel, ska rädda dig ifrån dig själv? Du måste låta någon hjälpa dig, låta någon ta bort ögonbindeln från dina rödgråtna ögon, låta någon torka de sista tårarna. Du måste låta någon älska dig. Men vem kan älska dig om du inte älskar dig själv? Ingen kan älska en sådan som dig. Du är din egen största och farligaste fiende, samtidigt som du nu måste vara din egen hjälte. Endast du kan vara det mirakel som krävs för att rädda dig ifrån det helvete som du själv skapat, endast du, och ingen annan. Fröken Miserabel, när kommer den riktiga Sara tillbaka?

/ S*

23 Januari

Hur kommer det sig att det är killar, tro det eller ej, som förstår sig på mig allra bäst? Jag har inte en enda tjejkompis som förstår sig på mig fullt ut, inte ens efter fyra år, inte ens efter ett helt liv tillsammans, men jag har flertalet killkompisar som förstår sig på mig redan efter ett par månader. Är det jag som är alldeles för.. pojkig, eller är det mina tjejkompisar som är alldeles för tjejiga?

Till skillnad från tjejer så är killar rakt på sak, vem han än är så talar han om för mig vad det är som gäller, vad han tycker och vad han anser vara rätt eller fel. Tjejer däremot är mesiga, åtminstonde de flesta tjejer jag känner. De lindar in känslor, tankar och åsikter i rosa ludd så man inte begriper var saker och ting börjar eller slutar, de är irriterande otydliga och fruktansvärt självmedvetna. Varenda rörelse, varenda ord som uttalas är noga genomtänkt, noga studerat för att hon sedan ska avgöra om det är passande eller inte. Vad hände med spontanitet och impulsiva handlingar? Det är antagligen därför jag hellre umgås med killar än tjejer. Killar är naturligt spontana och de gör saker, säger saker utan att tänka efter i en hel evighet, de chansar och tar konsekvenserna.

Jag vill kunna sitta med en tjejkompis och prata utan att behöva tänka på vad hon egentligen säger, vad hon egentligen menar, prata med en tjejkompis som inte använder sig utav rosa ludd och som inte tänker på sig själv och hur hon ser ut, vad hon säger osv. Men som det är nu så har jag ingen sådan tjejkompis, och frågan är om jag inte är dömd att umgås med killar för resten av mitt liv? Som det är nu så klagar jag inte, för hellre galen spontanitet än mesigt rosa ludd.

/ S*

19 Januari

Det kan inte vara meningen att jag ska må såhär, att jag ska känna på det här viset. Det kan bara inte vara meningen! Vad jag än säger så är det något som jag inte får sagt, något som glöms bort, något som jag utelämnar för at det antagligen inte spelar någon roll för någon. Hur mycket jag än gråter och skriker så vill jag bara fortsätta, det är bara då jag känner mig levande, inte hel eller älskad, men levande.

Stänga av mobilen, låsa in mig i ett mörkt rum och bara isolera mig själv från omvärlden. Det är vad jag behöver, samt någon jag kan prata med, någon som inte bara säger "det löser sig, det kommer bli bra". Hela mitt liv har jag fått höra samma sak om och om igen, och har saker och ting blivit bättre? Inte med tanke på var jag befinner mig just nu, hur jag mår och vad jag tänker. Jag vill bort, för alltid, aldrig komma tillbaka. Jag vill vända ryggen mot hela världen och dess falska mänsklighet, glömma allt och bara försvinna.

Jag orkar helt enkelt inte mer...

'Cause all of the stars, are fading away
just try not to worry
you'll see them some day
just take what you need and be on your way
and stop crying your heart out"

/ S*

1 Januari

Av det nya året 2009 har det nu gått ett dygn, och det dygnet började med tårar för min del. Bara ett par minuter innan tolvslaget insåg jag att du inte var här, att du inte var här för att fira in det nya året tillsammans med mig, att du i ställer är hundra mil härifrån. Jag insåg att nyårsafton utan den man älskar mest av allt och alla inte är värt att fira. Jag grät och skrek om vartannat, alla andra var ute och skrattade och såg på fyrverkerierna. Jag ringde dig, skrek och grät ännu mer, du måste ha blivit fruktansvärt rädd, för jag var hysterisk.

"Jag saknar dig!" skrek jag, tårar och smink överallt och utanför lystes himlen upp av färgglada fyrverkerier. Sedan minns jag inte mer utav samtalet, jag minns att jag helt plötsligt springer ut genom ytterdörren, utan jacka och utan skor, springer ut till alla de som bryr sig om mig, till alla de som var där för min skull. Jag grät lite till, de tröstade mig och sa att du antagligen saknar mig minst lika mycket, om inte mer.

Året började dåligt, men fortsatte bättre då ni fick mig att glömma min saknad för ett par timmar, ni fick mig att dansa och sjunga, ni fick mig att le och skratta. Ni fick mitt år att, trots den fruktansvärda början, vända och bli något att minnas, något jag kan se tillbaka på med ett leende på läpparna. Nu vet jag att om ni finns med mig resten utav året så kan jag klara vad som helst, under vilka omständigheter som helst. Jag kan skrika och gråta och veta att ni kommer att trösta mig, att ni kommer att hjälpa mig. Och hundra mil till trots, jag älskar dig lika mycket vart du än är, även om det tär på mig att vara utan dig i långa perioder.

Så trots en misslyckad början är jag nu redo att ta mig an 2009 och alla dess utamaningar, för jag vet att jag inte är ensam.

/S*

/S*