23 Januari

Hur kommer det sig att det är killar, tro det eller ej, som förstår sig på mig allra bäst? Jag har inte en enda tjejkompis som förstår sig på mig fullt ut, inte ens efter fyra år, inte ens efter ett helt liv tillsammans, men jag har flertalet killkompisar som förstår sig på mig redan efter ett par månader. Är det jag som är alldeles för.. pojkig, eller är det mina tjejkompisar som är alldeles för tjejiga?

Till skillnad från tjejer så är killar rakt på sak, vem han än är så talar han om för mig vad det är som gäller, vad han tycker och vad han anser vara rätt eller fel. Tjejer däremot är mesiga, åtminstonde de flesta tjejer jag känner. De lindar in känslor, tankar och åsikter i rosa ludd så man inte begriper var saker och ting börjar eller slutar, de är irriterande otydliga och fruktansvärt självmedvetna. Varenda rörelse, varenda ord som uttalas är noga genomtänkt, noga studerat för att hon sedan ska avgöra om det är passande eller inte. Vad hände med spontanitet och impulsiva handlingar? Det är antagligen därför jag hellre umgås med killar än tjejer. Killar är naturligt spontana och de gör saker, säger saker utan att tänka efter i en hel evighet, de chansar och tar konsekvenserna.

Jag vill kunna sitta med en tjejkompis och prata utan att behöva tänka på vad hon egentligen säger, vad hon egentligen menar, prata med en tjejkompis som inte använder sig utav rosa ludd och som inte tänker på sig själv och hur hon ser ut, vad hon säger osv. Men som det är nu så har jag ingen sådan tjejkompis, och frågan är om jag inte är dömd att umgås med killar för resten av mitt liv? Som det är nu så klagar jag inte, för hellre galen spontanitet än mesigt rosa ludd.

/ S*