30 Juni

Jag hatar att behöva ljuga, men i det här fallet är det så enormt mycket lättare än att tala sanning. För hur talar man om för sina närmaste att på insidan blöder du, att varje dag är ett litet helvete och att du i själva verket inte vet vad som är fel? Jag kan inte tala om det, och därför ljuger jag, och i takt med att dagarna går och lögnerna blir fler mår jag också sämre.

Jag hatar att behöva gråta ut hos mig själv, men i det här fallet så är det bara jag som förstår. Ingen annan förstår, ingen annan kan hjälpa mig att torka dessa envisa tårar som alltför ofta rinner nerför mina kinder. Och hur ska jag förklara något som jag inte kan beskriva med ord, något som är så stort och obegripligt att jag knappt själv inser vad som är fel? Att jag spelar ett spel med mina egna känslor som insats, att jag riskerar mitt eget psyke för att stänga ute folks frågor, det kan jag inte tala om.

Jag hatar att jag inte orkar ta tag i mig själv, men i det här fallet så är det så mycket lättare att låta mig själv förfalla. Jag har byggt upp en mur mot omvärlden, en mur som jag inte riktigt vet hur jag ska kunna bryta ner igen. All styrka som jag lyckades samla ihop efter mitt senaste besök i mitt mörka hål är nu som bortblåst, och jag är svag, bräcklig och på gränsen till förstörd. Jag vet inte hur jag ska orka kravla mig ur mitt förfall och börja leva igen.

Jag hatar att må såhär, men i det här fallet är det allt jag känner till.

/ S*