18 Februari

Det var tre veckor sedan jag träffade dig sist, tre långa veckor. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, inte en dag utan förhoppningar om att jag kanske träffar dig lite hastigt på stan. Vi sa att vi skulle börja om från början, att vi inte skulle ha så höga förväntningar på oss själva och vår ömtåliga vänskap, och ändå kan jag inte låta bli att drömma om att det en dag ska bli som det var förut, om att det en dag ska vara du och jag mot värdlen igen.

Hoppas jag på för mycket? Har vi kanske hetsat oss själva till ett tvång att ta upp kontakten igen, att börja umgås igen? Hur mycket jag än vill ha tillbaka dig, älskade vän, så är ännu ett uppbrott från dig det absolut sista som jag skulle klara av. Jag tvekar, jag vrider och vänder på tankar och minnen, jag tvekar igen, men trots allt tvekan så är det i slutändan självklart vad jag egentligen vill. Men det är försent, och det vet både du och jag. Vi lät det gå för långt innan vi insåg problemen, innan vi insåg att vi levde tillsammans, men i två helt olika världar. Du är en annan person nu, jag är en annan person nu, är vi fortfarande rätt för varandra, eller lurar vi oss själva?

Varje dag i fyra år är ett minne med dig. 1460 dagar fyllda utav minnen. Vi kommer aldrig komma tillbaka till den känslan som vi hade mellan oss under de åren, vi kommer för alltid bara minnas dem, somliga mer eller mindre. Vad är det vi vill med våra försök? Vad är det vi vill med vår vänskap? För samtidigt som jag är livrädd för att släppa taget om dig för gott, är jag också osäker på vart vi är på väg, om det är rätt eller fel mot oss själva. Jag undrar om du kanske tänker samma sak, om du också tvekar, om du också undrar vad det egentligen är vi gör? Jag önskar att jag hade haft mod till att fråga dig: Vad är det vi vill?

Det är inte dig jag tvekar på, det är oss.

/ S*