fredag 2 januari 2009

1 Januari

Av det nya året 2009 har det nu gått ett dygn, och det dygnet började med tårar för min del. Bara ett par minuter innan tolvslaget insåg jag att du inte var här, att du inte var här för att fira in det nya året tillsammans med mig, att du i ställer är hundra mil härifrån. Jag insåg att nyårsafton utan den man älskar mest av allt och alla inte är värt att fira. Jag grät och skrek om vartannat, alla andra var ute och skrattade och såg på fyrverkerierna. Jag ringde dig, skrek och grät ännu mer, du måste ha blivit fruktansvärt rädd, för jag var hysterisk.

"Jag saknar dig!" skrek jag, tårar och smink överallt och utanför lystes himlen upp av färgglada fyrverkerier. Sedan minns jag inte mer utav samtalet, jag minns att jag helt plötsligt springer ut genom ytterdörren, utan jacka och utan skor, springer ut till alla de som bryr sig om mig, till alla de som var där för min skull. Jag grät lite till, de tröstade mig och sa att du antagligen saknar mig minst lika mycket, om inte mer.

Året började dåligt, men fortsatte bättre då ni fick mig att glömma min saknad för ett par timmar, ni fick mig att dansa och sjunga, ni fick mig att le och skratta. Ni fick mitt år att, trots den fruktansvärda början, vända och bli något att minnas, något jag kan se tillbaka på med ett leende på läpparna. Nu vet jag att om ni finns med mig resten utav året så kan jag klara vad som helst, under vilka omständigheter som helst. Jag kan skrika och gråta och veta att ni kommer att trösta mig, att ni kommer att hjälpa mig. Och hundra mil till trots, jag älskar dig lika mycket vart du än är, även om det tär på mig att vara utan dig i långa perioder.

Så trots en misslyckad början är jag nu redo att ta mig an 2009 och alla dess utamaningar, för jag vet att jag inte är ensam.

/S*

/S*

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du kommer aldrig vara ensam. <3

Anonym sa...

Nu önskar man att man hade varit där, hoppas du fick en trevlig nyår då allt vände : )