9 September

Jag vill bara kräkas, rakt ut. Jag vill bara gråta, rakt ut. Jag vill bara skrika, rakt ut. Jag vill bara göra allt det här på en och samma gång varje gång jag ser mig själv i spegeln. Det är fel på mig, är det bara jag som ser det? Är det bara jag som ser att jag är för stor här, där, överallt? Är hela världen blind förutom jag? Eller ljuger hela världen mig rakt upp i ansiktet? För om det är så, så är det till ingen nytta, för jag är varken blind eller dum, jag ser det där ohyggliga varje dag i spegeln, och jag vet vad det är jag ser. Det är ingenting som faller mig i smaken, det som uppenbarar sig i spegelns glas.

Det är fruktansvärt att vakna varje morgon, ställa sig framför spegeln och inse att man hatar sin egen kropp. Kropp, inte ansikte. Det är fruktansvärt att varje dag våndas över vilka kläder man tar på sig för dagen, då man hela tiden tänker på hur man kommeratt se ut från olika vinklar. Det är ett helvete att leva med, och just nu är det ett helvete att bara vara jag. Kontrollen rinner genom fingrarna på mig, likt sanden rinner i ett tidglas rinner kontrollen obarmhärtigt ifrån mig, och jag kan inte göra annat än att stå och se på. Farväl kontroll, vi ses aldrig mer igen. För vad gör man, när kroppen är ditt största hatobjekt, när psyket sviker och ingen förstår? Du säger farväl och ser på, samtidigt som allt runt omkring dig försvinner.

Att går förbi minsta lilla yta som kan spegla min så kallade kropp är en mardröm. Kväljningar och hat trängs inom mig och jag biter ihop för att ingen ska märka. För att ingen ska lägga sig i, för att ingen ska kasta lögner rakt i ansiktet på mig som om det vore lätta fjädrar. Det är den raka motsatsen. Varje lögn är blytung att ta emot, att låtsas uppskatta och le till tack. Vad är det för fel på er människor? Ser ni inte vad jag ser? Ett monster, freak, kalla det vad ni vill, men vad det än är så vill jag inte ha med det att göra längre. Förr eller senare kommer någonting gå fel, på ett eller annat sätt. Att försöka känns meningslöst, det finns ingen motivation, inget mod. Försöka duger, heter det, och jag vill så gärna ge det ett försök, men det här blir det sista.

För vad gör man när rätt ansikte fastnat på fel kropp? När världen ljuger för dig och låtsas att allt är okej? Du säger farväl, helt enkelt, och sen försvinner du.

/ S*

6 September

Det var jag som sa att det är bra för oss att vi är ifrån varandra, att vi får sakna varandra lite, och ändå är det jag som sitter här med gråten i halsen och saknaden efter dig uppskruvad till maximal nivå. Det är skillnad på att sakna och att sakna. Det är skillnad på 500 meter och en hel kontinent. Det är stor skillnad på att behöva sakna dig då det egentligen inte behövs, då jag egentligen inte skulle behöva känna det här tomrummet inom mig, eller om jag helt enkelt måste sakna dig, då jag inte har något annat val. Jag har inget val just nu. Jag måste sakna dig, och det finns ingenting jag kan göra för att dämpa saknaden, det finns inga alternativ till kommunikation, vilket ger mig ett alternativ; att sakna dig.

Jag hör ditt namn och jag vill springa alla de långa milen ner till Tunisien och leta upp dig fortast möjligt, för det blir så svårt att förstå att du är okontaktbar, du är utom hörhåll för mina ord, för mina känslor, för mina tankar. Det har gått två heladagar utan att jag har fått se dig, höra dig, röra dig, två psykiskt långa dagar, sex återstår och jag är redan bortom all räddning. Jag har grävt ner mig själv i saknad, i känslomässig medvetslöshet. Utan dig i närheten är känslor ingenting, de existerar knappt, jag går på autopilot och ler eller gråter där det behövs. Abstinensen dunkar hårt inom mig, mitt psyke krampar och skälver i ren desperation, och allt detta efter bara två dagar. Hur kommer det vara imorgon? I övermorgon? Om sex dagar? Jag är ur funktion utan dig i min närhet, likt ett spöke vandrar jag omkring och längtar tills fredag. Fredag, sex dagar tills jag får höra din röst, tills jag kravla mig upp ur saknadens träsk. Jag längtar så det gör ont.

Det var jag som sa att det är bra för oss att vi är ifrån varandra, att vi får sakna varandra lite, och ändå är det jag som dränker mig själv i tårar och frustrerade kärleksförklaringar uppskruvade till maximal nivå. Det är så såvrt utan dig, utan dina andetag. Jag räknar dagarna, timmarna, minuterna. Det är faktiskt skillnad på att sakna och att sakna, och jag saknar dig så mitt inre blöder.´

/ S*

3 September

Såhär i mitt sjuka tillstånd skulle jag vilja passa på att tipsa om ett skitenkelt sätt att skaffa sig gratis biobiljetter på!

http://www.gratisbio.se/?RecruiterID=42006

Det handlar bara om att samla poäng genom att följa de olika annonserna på sidan. Hur enkelt som helst egentligen! Det kan handla om att du bara ska klicka dig in på en sida och så får du ett atal poäng, eller så ska du registrera dig för exempelvid ett nyhetsbrev, eller så ska man köpa någonting . Jag har fått poäng genom att klicka mig in på sidor, genom att registrera mig för diverse nyhetsbrev, samt genom att köpa exempelvis min plattång från en annons. När du har tillräckligt med poäng så är det bara att beställa biobiljetten så får du den på posten, och vem vill inte få en gratis biostund på posten egentligen ?

Prova, det är sjukt lätt : ) !

1 September

Snabba, lätta steg i ett tyst, öde och ekande trapphus. Det är mina steg, det är jag som snabbt och försiktigt springer ifrån dig. Inte för att jag vill eller måste, utan för att det behövs. Trapphuset känns mer som ett tomrum, men jag är inte säker på att jag kan skilja mellan tomrummet i just trapphuset eller det nybildade tomrummet inom mig. Men det behövs, det där tomrummet som bildas inom mig varje gång jag springer nerför de där trapporna, i det där tomma trapphuset, för vi vet hur det blir om vi inte skapar tomrum, hur det blir om vi klamrar oss fast vid varandra dag ut och dag in. Jag lämnar tomrummet i trapphuset och kliver ut i den bitande kylan som får mig att längta tillbaka in till dig, till stunden framför den där filmen, till stunden då jag kröp så nära dig som jag bara kunde. Jag ångrar genast att jag gick från dig, jag kunde trots allt stannat hos dig i alla fall i två timmar till. Men jag behövde gå, vi behövde att jag gick ifrån dig, idag behövde vi det.

Det har hänt förut att vi fått för mycket av varandra, och det har aldrig kommit någonting bra utav det. Tårar, tårar och ännu mer tårar leder till långa telefonsamtal, till långa diskussioner öga mot öga som egentligen bara är en evighetslång tystnad, till en massa löften oss emellan som i slutändan aldrig lyckas. Jag vet inte vad det är vi gör för fel, varken då vi har utnyttjat varandras kärlek till max eller då vi bryter våra löften om att ändra på saker och ting. Men vi gör fel, och ja, det blir rätt efter många om och men, men hur skulle det vara om vi inte gjorde fel, om det blev rätt från början? Det skulle bli som att försöka lära en gammal hund att sitta. Det skulle kosta tid, tårar och tålamod, men för dig är jag villig att betala vad som helst, hur mycket som helst, för jag vet att det är värt det. Vi kan begå fel efter fel, misstag efter misstag, vi an gå igenom helvete efter helvete, men jag kommer ändå tillhöra dig, fysiskt, psykiskt, på alla plan kommer jag tillhöra dig. Jag kan gå ifrån dig hur många gånger som helst, men vi vet båda två att det är bra för oss. Tomma trapphus och bitande kyla till trots, jag älskar dig ändå.

Lite mer än lagom, det är lagom för mig, och jag vet att vi fixar det, för vi har gått igenom så mycket annat tillsammans, det här är en bagatell i jämförelse med en del utav allt det andra vi tvingats klara av. Men från och med nu är det mindre än normalt, jag behöver det, du behöver det, men framförallt så behöver vi det, och det är vad vi behöver som är viktigast för mig.

/ S*