26 Augusti

Sedan skolstarten har jag haft en del seriösa tankar angående mitt liv, det som faktiskt är mitt liv, det jag skulle vilja var mitt liv och det som var mitt liv. Det finns för- och nackdelar med de olika perspektiven, och jag vet egentligen inte vilket jag ska tycka bäst om, men för att vara så realistisk som möjligt så håller jag mig till det som ÄR mitt liv. Dock är det ju fortfarande tillåtet att drömma, att fantisera och att hoppas, så jag har en svag tro på det jag vill ska bli mitt liv någon gång, om jag låter det hända och om jag anstränger mig hela vägen. Det förflutna är inget annat än det förflutna, och jag kan inte spola tillbaka tiden hur mycket jag än vill det, för gjort är gjort, och så är det bara.

Förflutet: Jag har kommit på mig själv med att tänka att jag förr var en tråkig jävel, som egentligen inte tillförde världen någonting, som bara existerade utan mål, utan några egentliga förväntningar på framtiden eller på mig själv över huvud taget. Sara för två år sedan var dessutom något som jag personligen skulle vilja kalla mentalt instabil, och jag visste varken ut eller in med mig själv, vilket ibland fick mig att må bra, ibland mindre bra. Ibland mådde jag inte alls. Jag var känslokall på alla plan, förutom ett; jag kände ett slags förakt gentemot mig själv, som var starkare de dagar då jag inte förmådde att må någonting alls. Andra dagar svämmade jag över utav känslor av alla dess slag; jag blev sentimental, förbannad, överlycklig, på gränsen till självmordsbenägen på grund av alla känslor som forsade ur mig utan kontroll. Det gjorde att jag utvecklade en obehaglig vana för att få kontroll över de negativa känslorna, jag blev ett kontrollfreak med smak för blod och det mesta gick snett. När jag tänker närmare på saken är jag glad att det som numera är mitt förflutna faktiskt är över, att den föregående Sara har lämnat över till en helt ny, en lite bättre. Den förra Sara var en beta version, en demo. Den nya Sara är en fullfjädrad version, med brister och förmåner precis som vilken individ som helst.

Framtid: Att drömma om framtiden är en del av livet som alla har rätt till, men det är en rättighet som inte alla vågar utnyttja, som inte alla riktigt vågar utnyttja. Förr var jag en sådan som inte vågade drömma om en framtid, jag var en spdan som tog en dag i taget, utan ett egentligen bry mig om vad som hände, vad som skulle hända, eller vad som kunde hänt för den delen. Liksom för så många andra handlade det för mig om att hitta någonting som jag var bra på och som samtidigt fick mig att må bra och känna mig kreativ och duktig, smart och speciell, på en och samma gång. Jag upptäckte att det inte var helt fel att skriva, och jag upptäckte (om sanningen ska fram så upptäckte jag det inte, jag fick höra det från alla runt omrking mig) att jag var duktig på att skriva, att jag kunde trolla med ord som min svenskalärare en gång sa. Simsalabim, och jag började helt plötsligt drömma om att bli författare, att få skriva historier som skulle få världen att häpna och kippa efter andan. Fotografi var ett annat ämne som dök upp, och jag kom underfund med att det kan vara minst lika målande och beskrivande att beskriva i bild som det kan vara i text. Ty en bild säger mer än tusen ord, eller hur är det? Jag drömmer om att röra om i den här världen, sätta min prägel på den, och det rejält. Jag vill att folk ska minnas mig som någon speciell, någon kreativ och unik person. Jag vill att världen ska lägga märke till mig, Sara Pehrson.

Nutid: Som en någorlunda kreativ och levnadsglad 16-åring, med ett mediokert förflutet, som ibland lutade åt rena katastrofen, och stora drömmar, ligger jag helt rätt i tiden. Det känns som om jag har alla möjligheter i världen, som om jag kan göra exakt vad jag vill, bara jag har viljan och om nödvändigt somliga resurser. Likt den Sara som jag beskrev allra först, det förflutnas Sara, så kan jag fortfarande tycka att livet är överskattat och allmänt fruktansvärt och värdelöst, men det är dock inte på samma extrema nivå som förr. Man lära sig leva med brister och så kallade i-landsproblem, man lär sig leva med att allting inte går som man vill exakt alltid. Och ja, jag tänker slå er alla med häpnad en dag, kanske har jag redan gjort det, men om inte så lovar jag er att den dagen kommer!

/ S*

20 Augusti

MPL08A - ett helt nytt kapitel, och jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta, om jag ska tycka om det eller inte. Det första rektorn sa till oss vid uppropet var att vi numera skulle bli bektraktade som vuxna människor med eget ansvar, ett stort eget ansvar dessutom. Jag vet inte riktigt om jag vill bli vuxen, om jag vill bli det än. Att bli vuxen vid 16 års ålder känns en aning tidigt för mig, även om man kanske inte längre är tillräckligt liten och oskyldig för att kunna bli betraktad som ett barn. Jag trivs med att vara någonstans mitt i, och tanken på att folk numera ser på mig som en vuxen individ känns skrämmande och påträngande. Det handlar inte om att jag inte kan ta vara på mig själv och ta eget ansvar för saker och ting, det har inte alls med det att göra, det är tanken på att folk runt omkring mig bestämmer när jag ska bli vuxen. Är det inte ett individuellt val när man vill kalla sig själv för just vuxen? För att bli kallad vuxen och att faktiskt vara vuxen är två helt olika saker.

Till och med då vi började i nionde klass var det tal om att vi var på väg att bli vuxna människor, och då var det definitivt inte tid för mig att börja tänka på mig sälv som vuxen. Bara ordet fick mig att må illa, för mig betydde ordet "vuxen" endast ansvar, ansvar, ansvar och fruktansvärt mycket ansvar. Men såvitt jag vet så kunde jag ta ansvar då, tidigare än så också för den delen, och då var det inte tal om att kalla mig vuxen. Så varför ska jag bli det nu helt plötsligt? Inte för att låta gnällig, men jag klarar mig faktiskt, tro det eller ej, bra utan titeln VUXEN på min meritlista.

Så trots att jag idag började gymnasiet, en period på tre år tog sin början idag, så tänker jag minsann inte kalla mig själv för vuxen. Att tänka på vuxenlivet ger mig dåliga vibbar och kräkreflexerna arbeter för högrtryck, så att få vara snäppet under vuxen ett tag till skulle inte skada mig alls, tvärtom, det skulle faktiskt kännas bra.

/ S*

19 Augusti

5 meter, så långt ifrån mig stod du. Vi såg knappt på varandra, än mindre sade vi något till varandra, vi låtsades helt enkelt inte om varandra, och det är det som får mig att tänka. Var det så vi ville ha det? För om jag minns rätt så sa du att du inte ville ha det så att vi skulle ignorera varandra på stan eller liknande, du sa att du ville att vi skulle kunna hälsa och prata lite, men vad hände? Åter igen så går du emot det du själv säger, och jag börjar undra hur falsk en människa kan bli. Men hur falsk du än kan bli, så kan jag inte låta bli att sakna dig med varenda cell i min kropp, sakna varenda minut vi spenderat i varandras sällskap och varenda ord vi sagt till varandra. Jag kan med andra ord inte låta bli att sakna den person som en gång var min bästa vän, att sakna dig.

Det kanske var jag som sade ifrån till slut, men jag bad inte om att det skulle bli såhär, att vi bygger upp en mur mellan oss som är näst intill ogenomtränglig såvida du inte har tonvis med mod och självförtroende, vilket jag inte har i nuläget, vilket jag inte har när det kommer till oss, inte längre. Åter igen har du pressat mig full med förhoppningar om framtiden och om oss, om vår framtid, och åter igen har du slagit hål på dem, likt luften ur en trasig ballong har förhoppningarna pyst ur mig, sakta men säkert. Jag vågar inte längre tro på en så kallad lösning för oss två, för det är i stort sett lika med besvikelse numera.

Jag har inte längre ord för detta fenomen, men jag vill ha tillbaka det vi hade för fyra år sedan, det som varade i fyra år men som tog slut då du började bete dig som en lögnhals. Jag vill ha tillbaka ditt gamla jag, för det är den personen som är min bästa vän, vad som än händer så är hon det, för ditt nya jag är det knappast någon som vill ha till bästa vän, vad jag har hört.

Jag saknar dig, det var det jag ville ha sagt.

/ S*

4 Augusti

Jag hade hoppats på att jag aldrig skulle behöva skriva en sådan här blogg igen, en farväl blogg. Jag hade hoppats att jag hade fått skriva min första och sista då Belsebub blev påkörd och dog i min famn, men den turen fick jag inte.

Lille Totoro, du blev bara tre månader och två dagar gammal, en alldeles för kort tid för en så liten, fantastisk varelse som du, och en månad utav de tre månaderna och två dagarna fick du bo hemma hos mig, fick du vara min alldeles egna kisekatt. Nu har jag ingen egen kisekatt längre, nu har jag ingenting, helt plötsligt. Men vad kunde jag göra? Det här var bäst för dig, älskade Totoro, och jag tänkte bara på dig, jag ville bara att du skulle få det bättre. Och ändån kan jag inte låta bli att känna mig som en mördare, en hemsk person som har släckt ett liv. Jag har så mycket ångest så det känns som om jag ska sprängas i tusentals bitar. Jag saknar dig ju, enormt.

Jag önskar bara att jag visste vad som hände. Hur du fick så ont, hur ditt lårben helt plötsligt var avbrutet, sönder. Jag vill bara veta hur. Jag önskar att jag hade varit hemma, jag önskar att jag hade gjort någonting som omedvetet hade lett till att det här aldrig hade hänt. Jag klandrar mig själv så oerhört mycket så det finns knappt ord för det. Varför gick jag hemifrån, varför var jag inte där hos honom? För att du kan inte se in i framtiden Sara, så enkelt är det. När pappa ringde och sa att du hade ont och inte ville gå på din högra baktass visste jag direkt att jag skulle behöva gråta för din skull, att det antagligen inte skulle sluta bra. Jag grät i din päls den kvällen, den sista kvällen då du sov i min säng, för jag visste att någonting var riktigt fel, jag kände det på mig. Men du förstod ingenting. Du bara såg på mig med dina underbart söta ögon, och så jamade du lite för att du hade ont. Det fanns ingenting jag kunde göra, förutom att gråta ännu mer i din mjuka, svartvita päls.

Hos veterinären var det ord och inga visor, antingen fick det bli en operation som för det första skulle kosta uppemot tiotusentals kronor och som bara skulle orsaka dig en massa hemskheter, eller så var det det där .. Det där som jag inte ens vill sätta ord på, det där som skulle göra att jag inte fick ta med dig hem, utan bara ett skal, ett tomt Totoro-skal. Det blev det sista. För din skull blev det det sista, det där hemska. Så jag fick med mig ditt tomma skal hem, och jag grät ännu mer i din mjuka päls, fast den här gången utan din blick fäst på mig. Den här gången var den fäst någon helt annanstans.

Jag saknar dig så mycket, ingenting kommer vara sig likt nu när du är borta. Ingen som hoppar upp i sängen och kurrar en i örat eller burrar ner sig mellan mig och Lukas. Ingen som jamar skyhögt när det är matdags. Ingen som kan vara min kisekatt. Totoro, mitt lille troll, jag älskar dig, och jag vet att du vet om det, och jag glömmer dig aldrig.

2 Maj 2008 - 4 Augusti 2008

The dark knight

När: 31 Juli
Var: Filmstaden Lund
Sällskap: Tor, Lukas, Axelex och Per

Jag måste säga att jag hade inte höga förväntningar på den här filmen, om jag ens hade några, då den första filmen fick mig att somna. Men jag blev glatt överraskad, faktiskt. Specialeffekter, skådespelare m.m, allting är som det ska vara, och till och med jag som knappast är något stort fan av actionrullar blev imponerad. Det som imponerar mest på mig är helt klart Heath Ledger i rollen som Jokern, och världen ska veta att den gick miste om en enorm talang då Heath dog i januari. Han prickar in Jokerns sjuka personlighet på ett sätt som får honom att kännas skrämmande verklig, och han lämnar ingen oberörd med sitt prat om hur han fick sina ärr i ansiktet. Andra skådespelare gör sitt job de med, jag är dock besviken på att Katie Holmes har bytts ut mot Maggie Gyllenhaal i rollen som Rachel Dawes, det förstör känslan av att Batman Begins och den här filmen hör ihop. Inget illa menat mot Maggie i sig, för hon är en grymt duktig skådis, men det är Katie Holmes också. Angående specialeffekternas trovärdighet är jag också glad över att det faktiskt finns en trovärdighet över huvuv taget. Ofta är specialeffekterna i actionfilmer (i de jag har sett åtminstone) hyfsat överdrivna och man skruvar lite på sig när man ser dem, just för att de är dåligt gjorda. Så är inte fallet i The Dark Knight, där specialeffekterna är snyggt gjorda, även om situationerna i sig kanske inte är realistiska, om man tänker logiskt, men med hjälp av de bra specialeffekterna har man kommit en bra bit på vägen att få det att verka realistiskt.

Filmen överraskar många gånger, och det hände flera gånger att jag tänkte "Nu är den snart slut..", men varje gång hände något oförutsägbart och filmen fortsatte en bra bit till. Filmens längd på två och en halv timme är inga problem, då filmen har ett flyt som får filmen att kännas bra och spännande hela tiden ut. Slutet är ett hata/älska slut, men med många fina, smarta och tänkvärda repliker, som gör att man i slutändan älskar slutet mer än man hatar det.

Kort sagt, en helt klart sevärd film, och man behöver inte ha sett Batman Begins för att kunna hänga med i den här filmen. Och än en gång, Heath Ledger var filmens stjärna.

/ S*