Ensam, övergiven, bortglömd. De tre orden är jag. Jag vet inte vad som har hänt, men det som har hänt gör mid deprimerad och jag tappar lusten att le. Jag vill bara sova, dra täcket över huvudet och släcka alla lampor. För vem skulle bry sig om jag en dag inte dök upp där jag borde dyka upp? Ingen, antagligen.
Jag har aldrig känt såhär. Jag har aldrig varit ensam förut, och jag har aldrig förstått hur det känns att vara ensam på riktigt. Men nu vet jag. Jag är tom på känslor och tom på liv, jag finner ingen som helst inspiration till någonting och min hjärna går på autopilot. Vad har hänt? Jag har ingen att prata med, att öppna mig för, förutom mig själv. Jag sprängs snart utav känslor, tankar och drömmar som måste ut, som måste få bli till talade ord. Det är fruktansvärt att inse att den enda du har att dela ditt innersta med är dig själv. De gör ont och ögonen svämmar över utav salta tårar. Man inser att världen har svikit en, att man inte är värd ens en tanke, ett telefonsamtal eller ens ett sms. Man är inte värd någonting längre. Du inser det, och hela din värld går upp i rök och kvar står du, ensam, sårad och med ett hjärta som pumpar ut ren smärta. Jag insåg precis att min värld har gått upp i rök, och att jag är ensam kvar.
/ S*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag var så glad över att träffa er igen, träffa dig igen. Synd att det kanske inte märktes så tydligt.
Du behöver inte känna dig ensam och övergiven - jag finns här. Kanske inte fysiskt, för då befinner jag mig i Brönnestad, men mentalt. Jag finns här, jag bryr mig.
Du är en väldigt vacker människa. <3
Skicka en kommentar