22 Juni

Grattis Fredrik "Sallad" Malmberg <3

Vi har känt varandra i 1 år och 16 dagar, för att vara exakt, och jag ångrar inte en minut av den tiden. Du är allt som jag behöver i en bra vän, i en bästa vän, för du ställer alltid upp, du bryr dig alltid och du vill alltid hjälpa när någnting är fel. Vi kan prata om allt du och jag, verkligen allt mellan himmel och helvete, och vi respekterar varandras åsikter, varandras tankar och varandras känslor. Vi respekterar varandra helt enkelt,och det är det viktigaste, att vi alltid låter varandra vara oss själva. Vi har ingen fejkad, påhittad vänskap som är så fruktansvärt vanlig nu för tiden, vi har en riktig, stark vänskap som vi bryr oss om, eller hur? För jag bryr mig om dig, och såvitt jag vet så bryr du dig om mig också, och vad som än händer så kommer jag alltid att vara din vän, din bästa vän om du bara låter mig. För för mig är du alltid en bästa vän. Tack för att du finns, Sallad :) .

21 Juni

Smink, eller inte smink? Det låter som en fruktansvärt ytlig fråga, en fråga som kan verka helt galen i dagens extremt utseendefixerade samhälle, men det handlar inte om det, inte just nu i alla fall. Nu handlar det om mig. Alla som känner mig är vana vid att jag är svart runt ögonen, otroligt svart runt ögonen om man ska vara korrekt. Alla som känner mig är inte direkt vana vid att se mig med endast mascara, alltså med otroligt lite smink för att vara jag. När jag då väljer att endast använda kanske lite mascara och inte slänga på allt det där andra, då beter sig folk precis som om jag vore någon annan, som om jag inte vore samma person längre utan allt det där svarta. Är det verkligen så det ska vara? Är det svarta sminket mitt rätta jag numera?

"Du ser helt .. konstig ut *skratt*" . Det är en typisk kommentar jag möts av när jag visar mig utan min svarta mask, när jag för en gångs skull väljer att vara neutral. När man möts av den kommentaren känns det som om man inte är lika uppskattad utan allt smink som man är med det, som om man vore en helt annan person, till och med på insidan. Sanningen är ju egentligen den att det är exakt samma jag, samma Sara, fast utan det där pandaliknande utseendet. Så varför envisas då folk med att behandla mig annorlunda, bete sig som om det inte vore jag, kolla konstigt på mig och helt plötsligt börja granska mig från topp till tå? Det är bara att acceptera att det faktiskt är jag.

Jag är Sara, med eller utan smink, jag är Sara hur jag än ser ut, vare sig ni är vana eller inte, vare sig ni tänker acceptera det eller inte, för det finns inte mycket ni kan göra åt saken i vilket fall som. Jag är bara så trött på att bli behandlad som någon annan när jag väljer att inte se ut som jag alltid gör.

Take Care :> .

20 Juni

Varför, varför, varför består denna värld till 99,9 % av egoister, av idioter, av självupptagna jävlar som inte tänker på annat än att ta hand om sig själva och se till att alla andra tycker det de vill att de ska tycka om en? De tigger om din uppmärksamhet, och du är dum nog att gå på deras knep som de funderat ut, du är dum nog att ge dem uppmärksamhet, till och med din vänkap, men trots det blir du i slutändan bortglömd och de kastar bort dig som en sprucken jävla spegel där de inte ser annat än trasiga leenden. Du är alltså inget annat än en stand in som kan rycka in då det behövs, då de inte riktigt vet hur de ska kunna ta hand om sig själva längre, då de inte längre vet vad världen tycker om dem. En obetydlig stand in, det är vad du är !

Jag orkar inte klaga, men jag är besviken på allt och alla just nu.
* Sveriges insats i fotbolls EM - ett gäng gubbar funkar inte längre, sorry!
* Vädret - varför regn på midsommar?!
* Folk som säger sig uppskatta dig men i själva verket var du bara en näsduk att torka falska tårar med
* Mig själv, för att jag inte kan skriva intressanta bloggar m.m

Hur som helst, glad midsommar, nu ska jag dränka mig i jordgubbar och grädde och inte tänka ett dugg på vad det kommer ha för betydelse på min redan ... runda figur :) .

13 Juni

Hejdå, adjö, farväl Fäladsgården .
Aldrig mer kommer jag att komma tillbaka till Fäladsgården för att gå i skolan, för att sitta i ett klassrum med en störig klass, en irriterande lärare, för att sitta i matsalen och klaga på den äckliga maten, på hur kallt det alltid är där inne. Allt det där har jag nu gjort för sista gången, och seriöst, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta (jag har redan gjort båda dock, samtidigt). Jag trodde att jag skulle vara överklycklig när den här dagen kom, och det var jag också, fram tills jag insåg att nu är det slut, på riktigt, för alltid, och jag kan verkligen inte göra någonting åt saken.

Jag vaknade och tänkte att "ÄNTLIGEN är det slut, ÄNTLIGEN är grundskolan över!" . Det var min första tanke, och jag kunde inte föreställa mig hur flera känslor samtidigt skulle attackera mig från alla håll och kanter bara ett par timmar senare. När jag kom till skolan sa jag till Lukas att det här var sista gången vi ställde cykeln i det där cykelstället, och sista gången vi egentligen var tvungna att gå in genom dörrarna till skolan. Sedan var det avslutning i aulan, och jag och Lukas blev årets par, så vi fick gå upp på scen och fjanta där och sen helt plötsligt så var det över. Då skulle man ner till klassrummet och få betyg. Lärarna sa en massa saker som fick en att förstå att nu var slutet riktigt, riktigt jävla nära. När man kom ut ur klassrummet slet man bokstavligt talat upp betygen ur kuvertet och hurrade lite smått, för de var bättre än förväntat. Sen gick någonting sönder inom mig och allt sminket bara rann nerför kinderna på mig, blandat med salta tårar som fick representera både glädje och ledsamhet. Jag grät, grät, grät och grät igen, jag grät jätte mycket, helt hysteriskt, för då insåg jag att nu var det slut, över, aldrig mer liksom.

Jag kommer sakna allt, alla och lite till . Jag kommer inte glömma någon, tror jag, för alla har på sitt sätt gjort något slags intryck på mig, och intryck är svåra att sudda bort. Jag har massor med minnen som jag kommer att skratta åt många gånger, jag har massor med foton som jag kommer se på flera gånger om för att minnas hur de fyra åren av mitt liv egentligen var, hur de egentligen påverkade mig och alla andra runt omkring mig. Fäladsgården har på något sätt förändrat mitt liv totalt. Det var där som jag fattade vem jag faktiskt var, och vem jag ville bli och hur jag skulle kunna bli det. Det var där som jag träffade folk som jag aldrig någonsin kommer släppa ifrån mig, men också där jag fortsatte med folk som jag känt sedan tidigare, och som även de är helt oförglömliga. Det var där jag genomled svårigheter, det var där jag upplevde någon slags lycka, och det var också där som jag insåg att tiden går alldeles för snabbt.

Men nu är det slut, definitivt . Ha ett bra liv Sara Pehrson, för nu får du fan klara dig utan Fäladsgården !