27 Januari

Fröken Miserabel,
att du aldrig lär dig att be om hjälp, att du aldrig lär dig vem du egentligen är och vad du egentligen vill. Ensam famlar du med förbundna ögon i det som kallas livet. Ensam i din melankoliska bubbla lever du på drömmar och intryck, oförmögen att nå ut till verkligheten. Efter flera fall och åtskilliga skrapsår snubblar du vidare i mörkret, du förnekar din existens då du gömmer dig bakom lögner och tårar. Du finns här någonstans i mörkret, men var? Var finns du, Fröken Miserabel?

Ett hjärta i tusen bitar, slarvigt lagat med silvertejp. En själ så sorgsen och misshandlad, för evigt ärrad utav minnen, ord och lögner. Fröken Miserabel, vart har din livslust tagit vägen? Har den likt din kärlek och glädje drunknat i salta tårar, är den ett minne blott? Din väg är otydlig och i mörkret väljer du gång på gång fel, du snavar, faller och reser dig. Du reser dig trots självföraktet som tynger dig, trots smärtan i ditt övergivna hjärta. Du reser dig, och du flyr. Flyr undan skuggorna som ständigt jagar dig, från rösterna som skriker efter dig. Ett par osäkra steg,sedan är de ifatt dig. Du flyr från dig själv, Fröken Miserabel.

Sällskap tär på dig, din ensamhet tar livet av dig. Fröken Miserabel, är du för evigt dömd att leva i ångest, i ditt sinnes fasansfulla plågor? Ditt hjärta bultar i takt med dina förtvivlade andetag och tillsammans utgör de en sorglig melodi. I ditt ansikte speglas melodins förkrossade toner, i dina tårar blänker hopplöshet och skuldkänslor. Förstår du dig på dina egna känslor och tankar, eller är de ett lika stort mysterium för dig som för de runt omkring dig? Låt det inte bli en evighetssymfoni, Fröken Miserabel. Musiken måste tystna förr eller senare.

Man kan inte ta olyckan ifrån dig, så man måste ta dig ifrån olyckan, men vem, Fröken Miserabel, ska rädda dig ifrån dig själv? Du måste låta någon hjälpa dig, låta någon ta bort ögonbindeln från dina rödgråtna ögon, låta någon torka de sista tårarna. Du måste låta någon älska dig. Men vem kan älska dig om du inte älskar dig själv? Ingen kan älska en sådan som dig. Du är din egen största och farligaste fiende, samtidigt som du nu måste vara din egen hjälte. Endast du kan vara det mirakel som krävs för att rädda dig ifrån det helvete som du själv skapat, endast du, och ingen annan. Fröken Miserabel, när kommer den riktiga Sara tillbaka?

/ S*

23 Januari

Hur kommer det sig att det är killar, tro det eller ej, som förstår sig på mig allra bäst? Jag har inte en enda tjejkompis som förstår sig på mig fullt ut, inte ens efter fyra år, inte ens efter ett helt liv tillsammans, men jag har flertalet killkompisar som förstår sig på mig redan efter ett par månader. Är det jag som är alldeles för.. pojkig, eller är det mina tjejkompisar som är alldeles för tjejiga?

Till skillnad från tjejer så är killar rakt på sak, vem han än är så talar han om för mig vad det är som gäller, vad han tycker och vad han anser vara rätt eller fel. Tjejer däremot är mesiga, åtminstonde de flesta tjejer jag känner. De lindar in känslor, tankar och åsikter i rosa ludd så man inte begriper var saker och ting börjar eller slutar, de är irriterande otydliga och fruktansvärt självmedvetna. Varenda rörelse, varenda ord som uttalas är noga genomtänkt, noga studerat för att hon sedan ska avgöra om det är passande eller inte. Vad hände med spontanitet och impulsiva handlingar? Det är antagligen därför jag hellre umgås med killar än tjejer. Killar är naturligt spontana och de gör saker, säger saker utan att tänka efter i en hel evighet, de chansar och tar konsekvenserna.

Jag vill kunna sitta med en tjejkompis och prata utan att behöva tänka på vad hon egentligen säger, vad hon egentligen menar, prata med en tjejkompis som inte använder sig utav rosa ludd och som inte tänker på sig själv och hur hon ser ut, vad hon säger osv. Men som det är nu så har jag ingen sådan tjejkompis, och frågan är om jag inte är dömd att umgås med killar för resten av mitt liv? Som det är nu så klagar jag inte, för hellre galen spontanitet än mesigt rosa ludd.

/ S*

19 Januari

Det kan inte vara meningen att jag ska må såhär, att jag ska känna på det här viset. Det kan bara inte vara meningen! Vad jag än säger så är det något som jag inte får sagt, något som glöms bort, något som jag utelämnar för at det antagligen inte spelar någon roll för någon. Hur mycket jag än gråter och skriker så vill jag bara fortsätta, det är bara då jag känner mig levande, inte hel eller älskad, men levande.

Stänga av mobilen, låsa in mig i ett mörkt rum och bara isolera mig själv från omvärlden. Det är vad jag behöver, samt någon jag kan prata med, någon som inte bara säger "det löser sig, det kommer bli bra". Hela mitt liv har jag fått höra samma sak om och om igen, och har saker och ting blivit bättre? Inte med tanke på var jag befinner mig just nu, hur jag mår och vad jag tänker. Jag vill bort, för alltid, aldrig komma tillbaka. Jag vill vända ryggen mot hela världen och dess falska mänsklighet, glömma allt och bara försvinna.

Jag orkar helt enkelt inte mer...

'Cause all of the stars, are fading away
just try not to worry
you'll see them some day
just take what you need and be on your way
and stop crying your heart out"

/ S*

1 Januari

Av det nya året 2009 har det nu gått ett dygn, och det dygnet började med tårar för min del. Bara ett par minuter innan tolvslaget insåg jag att du inte var här, att du inte var här för att fira in det nya året tillsammans med mig, att du i ställer är hundra mil härifrån. Jag insåg att nyårsafton utan den man älskar mest av allt och alla inte är värt att fira. Jag grät och skrek om vartannat, alla andra var ute och skrattade och såg på fyrverkerierna. Jag ringde dig, skrek och grät ännu mer, du måste ha blivit fruktansvärt rädd, för jag var hysterisk.

"Jag saknar dig!" skrek jag, tårar och smink överallt och utanför lystes himlen upp av färgglada fyrverkerier. Sedan minns jag inte mer utav samtalet, jag minns att jag helt plötsligt springer ut genom ytterdörren, utan jacka och utan skor, springer ut till alla de som bryr sig om mig, till alla de som var där för min skull. Jag grät lite till, de tröstade mig och sa att du antagligen saknar mig minst lika mycket, om inte mer.

Året började dåligt, men fortsatte bättre då ni fick mig att glömma min saknad för ett par timmar, ni fick mig att dansa och sjunga, ni fick mig att le och skratta. Ni fick mitt år att, trots den fruktansvärda början, vända och bli något att minnas, något jag kan se tillbaka på med ett leende på läpparna. Nu vet jag att om ni finns med mig resten utav året så kan jag klara vad som helst, under vilka omständigheter som helst. Jag kan skrika och gråta och veta att ni kommer att trösta mig, att ni kommer att hjälpa mig. Och hundra mil till trots, jag älskar dig lika mycket vart du än är, även om det tär på mig att vara utan dig i långa perioder.

Så trots en misslyckad början är jag nu redo att ta mig an 2009 och alla dess utamaningar, för jag vet att jag inte är ensam.

/S*

/S*