26 November - Till Anna

Hon är bland de snällaste personerna jag någonsin har träffat. Hon är smart. Hon kan trolla med ord på ett sätt som du bara skulle kunna drömma om att göra. Hon är min vän i vått och torrt. Hon är Anna Arvidsson.

Anna Arvidsson, ett ganska vanligt namn kan man tycka, men bakom detta vanliga namn döljer sig en person som är värdefullare än skatten i din favoritsaga från barndomen, och en personlighet som kan slå alla med häpnad bara den får komma fram. Hon är blyg, till en början, men då man lyckats lirka sig in under skalet så upptäcker man att där finns så mycket vackert och lärorikt, och man vore den största idiot som någonsin vandrat på denna jord om man inte tog tillvara på vad Anna har att erbjuda, för hon är någonting alldeles extra. Men det vet hon inte om. Hon vet inte om att varje ord hon skriver i sin blogg imponerar på mig och får mig att tänka till, hon vet inte om att alla borde ha en vän som henne, en vän som kan trösta, lyssna, glädja och hjälpa, allt på samma gång. Hon vet heller inte om att jag egentligen är hennes största beundrare, att jag i stunder utav obeskrivligt självförakt bara önskar att jag skulle kunna vara som henne, vara bra på i princip allt utan att vara en skrytmåns. Anna är inte bara Anna, hon är världens bästa Anna, men det vet hon förmodligen inte om.

Anna, du är en fantastisk vän, du är begåvad på alla sätt och vis och jag är så glad och så tacksam för att jag har fått lära känna dig, för du har gett mig så mycket inspiration, så mycket glädje, såmycket mer än du tror. Lova mig att du aldrig försvinner, för då skulle en del av mig gå upp i rök, försvinna i ett rökmoln och dö, helt enkelt.

/ S*

19 November

Ensam, övergiven, bortglömd. De tre orden är jag. Jag vet inte vad som har hänt, men det som har hänt gör mid deprimerad och jag tappar lusten att le. Jag vill bara sova, dra täcket över huvudet och släcka alla lampor. För vem skulle bry sig om jag en dag inte dök upp där jag borde dyka upp? Ingen, antagligen.

Jag har aldrig känt såhär. Jag har aldrig varit ensam förut, och jag har aldrig förstått hur det känns att vara ensam på riktigt. Men nu vet jag. Jag är tom på känslor och tom på liv, jag finner ingen som helst inspiration till någonting och min hjärna går på autopilot. Vad har hänt? Jag har ingen att prata med, att öppna mig för, förutom mig själv. Jag sprängs snart utav känslor, tankar och drömmar som måste ut, som måste få bli till talade ord. Det är fruktansvärt att inse att den enda du har att dela ditt innersta med är dig själv. De gör ont och ögonen svämmar över utav salta tårar. Man inser att världen har svikit en, att man inte är värd ens en tanke, ett telefonsamtal eller ens ett sms. Man är inte värd någonting längre. Du inser det, och hela din värld går upp i rök och kvar står du, ensam, sårad och med ett hjärta som pumpar ut ren smärta. Jag insåg precis att min värld har gått upp i rök, och att jag är ensam kvar.

/ S*

11 November

Jag längtar tillbaka till stjärnklara nätter framför en porlande älv där stjärnorna speglar sig. Jag längtar tillbaka till den veckan då det bara var du och jag och stjärnorna. Det var den bästa veckan i mitt liv. Den var fylld utav frisk luft, för till skillnad från här hemma så är luften där uppe inte infekterad utav avgaser. Den var fylld utav lugn, för här hemma får man aldrg lugn och ro. Den var fylld utav kärlek till tusen, för här hemma försvinner kärleken ofta i allt annat runt omkring. Den var fylld utav lycka.

Jag trodde att jag hade upplevt lycka innan jag kom dit, innan jag såg stjärnorna på riktigt, men så fel jag hade! Lycka behöver inte vara en ny ipod, ett MVG eller en komplimang, den kan vara så simpel som en himmel fylld utav miljarder stjärnor som blinkar ner mot dig där du står och huttrar utanför en liten stuga i södra Norrland, stjärnor som du aldrig tidigare har sett. Förrän nu. Förrän du visade mig det. Du förstår inte hur tacksam jag är för att du ville ta med mig dit, för du inser nog inte vad du egentligen har visat mig. Du har visat mig så mycket mer än en enrumsstuga, en älv, en liten by vid namn Vallsta, ett spökhus och ett utedass, för du har visa mig vad riktig lycka innebär. För där uppe, med dig, var jag så lycklig så jag nästan kunde ta på känslan som bara strömmade ur mig.

Jag undrar om jag någonsin kommer kunna känna samma slags lycka här hemma som jag gjorde där framför älven, under stjärnorna. Sanningen att säga så tror jag faktiskt inte det. Jag lämnade en liten bit av lyckan i Vallsta då jag tog tåget därifrån till Ljusdal. Jag lämnade en liten bit i Ljusdal när jag tog tåget därifrån till Huddiksvall. I Huddiksvall lämnade jag resten då jag klev på tåget hem mot Lund. När jag kom hem fanns bara minnet utav den kvar, och det är det som får mig att i stället för gråtandes ta mig igenom dagarna leende. Det är minnet utav det som håller mig vid liv när allt känns svårt. För när allt känns meningslöst och hemskt, tänker jag på stjärnorna som väntar på mig högre upp i landet, och allt känns då så mycket bättre, för jag kan inte svika dem.

/ S*