7 December

Det kommer smygande utan att jag har en aning om det, likt en smidig katt kommer det närmare och jag anar fortfarande ingenting, förräns det redan är försent. Det dunkar, det är smärta till hundra procent och den försvinner inte hur mycket jag än bönar och ber om det. Jag blir slav under en obarmhärtig slavdrivares piska som utan att bry sig om mina tysta skrik och svidande tårar fortsätter att piska mig tills min insida blöder. Tröstande ord och smärtstillande i otroliga mängder till trots, smärtan biter sig fast och släpper inte taget ens en sekund. Flera dagar i veckan, flera timmar åt gången slår den till, förhäxar mig, paralyserar mig och infekterar mig med ren smärta.

Tablett efter tablett, märke efter märke, ingenting hjälper och till slut är det jag och mitt psyke som ensamma får slåss emot monstret i mitt huvud. Jag har hört någon säga att "Ensam är stark", men jag tvivlar så starkt på de orden då jag ensam i mörkret sitter här och skriver med en monoton smärta som dunkar mot pannbenet, för det här är ingenting jag klarar av ensam. Jag har smärta för en hel värld just nu, och samtidigt som jag vill bli av med den, så önskar jag inte ens min värsta fiende en sådan här smärta. Det är fruktansvärt.

Andra kallar det migrän, jag kallar det ett helvete.

/ S*

2 December

När regnet mjukt faller ner mot marken, då det landar i mitt hår, på min jacka och i mitt ansikte, då inser jag hur mycket jag saknar dig. Jag saknar dig varje dag, och det gör lika ont varje gång jag inser att det är över, slut för alltid. Men jag inser också att det var bäst för oss båda, att vi inte kunde fortsätta lura oss själva och varandra. Men det är så fruktansvärt svårt att inse att fyra år av ens liv nu bara är minnen som aldrig någonsin kommer kunna väckas till liv igen, minnen som bara du och jag har tillsammans, och som vi aldrig kommer glömma. I alla fall inte jag.

Det värkte då jag skrev mitt farväl, det värkte när vi pratade om det, det värkte när du gick och jag med tårar i ögonen insåg att det var sista gången du gick ut genom min ytterdörr, att det var sista gången du satt på min säng. Det värkte i hjärtat. Det värker varje gång jag ser dig på stan, och det värker varje gång jag förstår att du förmodligen inte saknar mig. För varför skulle du sakna mig? Jag var ju bara din bästa vän i fyra år, jag var ju trots allt bara den som du litade mest på i hela världen. Varför skulle du sakna mig? De var ju trots allt du som lämnade mig först.

En enda outhärdlig fråga svävar fortfarande runt som ett irriterande regnmoln i mitt huvud; vad gjorde jag egentligen för fel? Gjorde jag över huvud taget någonting fel, eller du bara tröttnade på mig? Jag vet inte, jag fick inga svar då jag frågade den där allra sista gången vi pratade, den där allra sista gången då vi grät tillsammans. Du grät ju faktiskt, då vi sa att det var slut, att det var bäst såhär. Men menade du det, eller du grät för att jag grät, för att det skulle se äkta ut? Åter igen så vet jag inte. Jag avskyr att inte veta varför fyra år utav mitt liv helt plötsligt gick ut genom ytterdörren för att sedan aldrig komma tillbaka, att inte veta varför saker och ting blev som de blev. Jag avskyr mig själv för att jag lät det hända.

Två människor, fyra år, miljontals minnen. Du var mitt universum, tills du en dag hittade ett annat, ett lite bättre. Ett som inte var jag, helt enkelt.

/ S*